Varför brann det i Backa, men inte i Hammarkullen?

Det har inte undgått någon att det är social oro i vissa av Göteborgs stadsdelar med anlagda bränder som följd. Medierna målar upp en dyster bild av frustrerade ungdomar i löst organiserade gängbildningar som tar ut sin ilska genom stenkastning och vandalisering.

Reaktionerna blir ofta krav på “hårdare tag”. Backa ha vid flera tillfällen lyfts fram som ett skräckexempel. Men hur många har hört talats om föregångsexemplet, Hammarkullen? Hammarkullen har till skillnad från Backa inte brunnit.

Förutsättningarna och likheterna mellan de två stadsdelarna är vid första anblicken slående. Båda plågas av en relativt hög ungdomsarbetslöshet, båda är lika segregerade som Långedrag och båda har eftersatta socioekonomiska förhållanden som befäster orättvisa strukturer. Ändå lös Hammarkullen med sin frånvaro i tidningsrubrikerna, där rådde ju inget kaos som man kunde rapportera om.

Förklaringen är varken svår eller komplicerad. Långsiktiga insatser som riktas mot orsakerna till ett problem är alltid mer framgångsrikt än att korsiktigt angripa konsekvenserna av det. Exempelvis, om elever är stökiga i skolan är det korsiktigt att ropa efter betyg i ordning och reda. Stökigheten är ofta ett symptom av någonting annat. Analyserar man orsakerna till oredan upptäcker man att det ofta rör sig om bristande kunskaper i ämnet, inlärningssvårigheter eller liknande. Den långsiktiga insatsen blir då att satsa på fler specialpedagoger som stöttar elever i behov av hjälp och vägledning.

På precis samma sätt förhåller det sig med Backa och Hammarkullen. I Hammarkullen har man under lång tid bedrivit ett förebyggande socialt arbete som stärkt områdets ungdomar. Fritidsgården Mixgården är ett föredömligt exempel på detta.

Genom att inkludera ungdomar i arbetet har man byggt upp en trovärdighet och ett ömsesidigt förtroende. Man känner ansvar för sitt bostadsområde och är med på lika villkor i utvecklingen av det.

I Backa är det en helt annan historia. Antingen ropas det efter fler poliser och hårdare straff, eller så genomförs kortsiktiga projekt med en disciplinerande underton som i praktiken reduceras ungdomar till andra klassens medborgare.

Varför gör då inte alla som i Hammarkullen? Här kommer kruxet. De långsiktiga och förebyggande insatserna medför en kortsiktig kommunal kostnad men en överrumplande långsiktig samhällsvinst, både mänskligt och ekonomiskt.

Detta verkar beslutsfattarna insett. Nu inleds ett ambitiöst arbete i Backa på initiativ av Socialdemokraterna. En ny fritidgård i Backa Röd, satsningar på arbete åt unga och möjlighet för ungdomarna att vara delaktiga i beslutsfattandet. Förändringen kommer inte komma över en natt. Att bygga ömsesidigt förtroende tar tid.

Alla vill lyckas i livet

Omvalet till Västra Götalandsregionen är ett val mellan två alternativ med fundamentalt skilda visioner för regionen. Det handlar om sjukvård efter behov eller pengar, utbyggnad eller passivitet i kollektivtrafiken, om vi ska ha ett solidariskt rött eller egoistiskt blått styre i regionen.

Människosynen är grunden för politiken. Under valrörelsen 2010 försökte moderater ge sken av att dela socialdemokraternas människosyn genom att oblygt stjäla valaffischer och fraser. Inför regionvalet har de utformat eget valmaterial som flitigt delas ut.

I deras folder har den leende sjuksköterskan Arvid Öhlin från Stockholmsregionen valts ut för att ge uttryck för moderat politik. ”Moderaterna är det parti som förnyar sig mest, det mest vitala, de vänder sig till människor som vill lyckas”, säger han.

Skulle det därmed finnas människor som inte vill lyckas? Människor som skulle ha valt arbetslöshet, utförsäkring och fattigdom för att de inte ”vill lyckas”.

De som befinner sig i Moderaternas utanförskap saknar kanske ambitionen och viljan att lyckas i livet. Med den människosynen är det inte svårt att förstå hur de som är i behov av vårt gemensamma trygghetsnät misstänkliggörs, förnedras och förvägras stöd i just den period i livet där det behövs som mest. Det är deras eget fel, för de vill ju inte ”lyckas”.

Som socialdemokrat tror jag på ett samhälle där alla människor kan och vill sitt och andras bästa. I vårt Västra Götaland lämnas ingen utanför, för vi vet att trygghet och värdighet förutsätter jämlikhet. Denna människosyn är basen för Socialdemokraternas regionpolitik. Därför lovar S att aldrig sälja ut några sjukhus. Vården ska inte styras av plånboken utan av behoven.

Den politiken sympatiserar de allra flesta medborgare med. Trygg och värdig sjukvård, effektiv och billig kollektivtrafik samt vitaliserat kulturliv står mot Moderaternas konservatism och utförsäljningspolitik. Allmänintresset står mot vinstintresset.

Den största utmaningen i regionen blir inte debatten mot visionslösa moderater. Det blir att få medborgarna till valurnorna. Kommunvalet lockar för att man känner förankring och samhörighet i den kommun man bor och verkar i. Riksdagsvalet är ett mediespektakel med profilerade partiledare, men regionen är för många främmande och något man röstar i av bara farten.

Med ett lågt valdeltagande riskerar vi även att främlingsfientliga och populistiska partier tar större plats. Just därför är det oerhört viktigt med en stark socialdemokratisk mobilisering. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Budskapet är enkelt: Rösta med hjärtat i regionvalet 15 maj.

(En Ledare jag skrev till Nytid inför omvalet i västragötalndsregionen, bättre sent än alldrig:)

Skammens lista ska inte bli längre

Det internationella samfundet kan inte stå vid sidan som passiva åskådare när brutala övergrepp systematiskt genomförs mot demonstranter som kräver frihet och demokrati. När en tyrannisk diktator för ett regelrätt krig mot sin egen befolkning måste omvärlden agera. Utan ett FN-ingripande riskerade staden Benghazi i Libyen att bli ännu ett tillägg över skammens lista på folkmord.

Demokratirevolutionen som sveper över hela Nord­afrika och Mellanöstern har varit en samhällsomvälvande kraft. En okuvlig vilja efter frihet har fått människor att trotsa tyranniska regimer, hittills har Tunisien och Egypten befriats från sina despoter. I Libyen blev det stopp.

Med en förödande brutalitet har Khaddafi slagit till mot alla som vågat demonstrera mot förtrycket. Stridsflyg och legosoldater satte skräck i befolkningen och de klent beväpnade demonstranterna kunde inte bjuda på mycket motstånd. Dagligen kunde vi läsa om hur Khaddafis arme ryckte fram och åter­erövrade städer som befriats.

Som socialdemokrat hoppades jag in i det sista att det libyska folket självständigt skulle vinna sin frihet. En intervention utifrån skapar omedelbart en komplex situation som kan vara mycket svår att hantera, se bara på Irak.

Men Tripoli 2011 är inte Bagdad 2003. USA gick in i Irak på falska grunder utan FN-mandat. I Libyen bevittnade hela världen de uttalade hot om ett blodbad och Benghazi var redan belägrat. Trots missnöje från bland annat Kina och Ryssland la inget land sitt veto i FNs säkerhetsråd. Det resulterade i ett tydligt FN-mandat.

Krig är ett mänsklighetens gissel. Det är alltid en destruktiv kraft och har inget självändamål. Insatsen i Libyen får inte utvecklas till en utdragen konflikt. Landet får inte reduceras till ett slagfält likt Afghanistan.

Flygförbudszonen är bara ett medel, inte målet. Det verkliga målet för FN är att bistå det libyska folket i byggandet av en demokratisk stat. Ett förtryck får inte ersättas av ett annat.

I uppbyggnadsprocessen måste Sverige vara en aktiv part. Vi har tack vare en socialdemokratisk tradition om internationell solidaritet ett förtroendekapital som andra länder bara kan drömma om. Carl Bildt gör tyvärr sitt bästa för att befläcka det ryktet. Nu behövs en ansvarsfull och ideologiskt driven socialdemokrati som mest.

FN går stärkt ur Libyen-insatsen. Inget land agerar utan FN-mandat. Detta skickar även starka signaler till andra diktatorer som överväger att slå ner demonstranter med militärt våld. FN har satt ner foten. Skammens lista ska aldrig utökas.

Sverige ska vara en hjälpande, inte en stjälpande kraft

Sverige är enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen världens näst största vapenleverantör per capita och vapenexporten har fyrdubblats de senaste tio åren. I samband med de folkliga demonstrationerna som spridit sig i Mellanöstern har fokus hamnat på Sveriges indirekta roll och ansvar. Bara under de senaste fem åren har Egypten och Tunisien köpt krigsmaterial till ett värde av 28,7 miljoner kronor. Därmed har Sverige medverkat till att inte bara legitimera, utan även understödja diktaturer.

Inspektionen för strategiska produkter, ISP, måste ge tillstånd för att vapenleveranser ska kunna ske. De riktlinjer som ISP har att rätta sig efter är att Sverige inte bör exportera vapen till länder där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer, som befinner sig i väpnad konflikt och som har inre väpnade oroligheter.

Följs dessa riktlinjer principfast finns det ingen anledning att efterfråga ett långsiktigt avskaffande av svensk vapenexport. Men verklighetsbilden är raka motsatsen till de fina ambitionerna, det blir tydligt att det är helt andra intressen än människors rätt till frihet som styr. Ett av många exempel är det bombhärjade Pakistan som är det tredje största köparlandet.

De intensifierade oroligheterna i Pakistan fick till slut ISP:s generaldirektör Andreas Ekman Dus att backa och inga nya affärer ska godkännas. Redan ingångna kontrakt måste dock enligt ISP ”honoreras”. Att Sverige framstår som en lojal affärspartner är bevisligen viktigare än att vara en stark aktör för mänskliga rättigheter.

På utrikesdepartementets hemsida står det bland annat att ”Arbetet med att främja demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling genomsyrar den svenska utrikespolitiken”. Men de konsekvenser och intressekonflikter som den svenska vapenexporten oundvikligen för med sig får detta att låta som innehållslösa floskler. Sveriges internationella anseende riskerar att undermineras.

I debatten lyfts den ekonomiska aspekten flitigt fram. Det framställs som om svensk ekonomi står och faller med vapenexporten. Reinfeldt själv hänvisade till ”svenska jobb” i en kommentar om försäljning till diktaturer. Som socialdemokrat har jag mycket svårt för att berättiga vinster på oetisk verksamhet. Dessutom utgör vapenexporten knappt tre procent av Sveriges totala export.

En strukturförändring kan uppnås genom utfasning av krigsmaterial, ombildningen av den befintliga personalkompetensen och att den militära forskningen ersätts med en civil produktion, exempelvis högteknologisk medicinsk utrustning. Betydligt större strukturförändringar har framgångsrikt genomförts tidigare.

Alla människor har en inneboende längtan efter frihet, det är min orubbliga övertygelse. Sverige ska vara en hjälpande, inte en stjälpande kraft.

Ingen misstänker alla vita män

Självmordsbombningen i Stockholm kallas för misslyckad då inga oskyldiga människor fick sätta livet till. Det är dock inte själva attentatet som är extremisternas främsta mål, utan det efterföljande misstänkliggörandet, skuldbeläggandet och inskränkta toleransen.

Extremister finns överallt. Våldsförhärligandet tar avstamp från religion, nationalitet eller politiska ytterligheter. Det är samma skit fast i olika högar, på ren svenska.

Extremisterna målar upp världen i ont och gott där alla tvingas välja sida. Antingen är du med oss eller så är du emot oss. Medlen berättigar alltid målet i jakten efter att utöka sin egen makt genom att skapa motsättningar mellan människor.

Tyvärr får samma extremism olika benämningar beroende på vem förövaren är. Såväl den nya som den tidigare lasermannens offer valdes i samtliga fall ut med rasistiska och politiska motiv, således klara fall av terrorism. Men eftersom de var vita svenska män hördes aldrig ordet terrorism i den offentliga debatten.

Om förövaren är mörkhyad med rötter utanför västvärlden, framför allt i Mellanöstern, är terroriststämpeln aldrig långt borta. Terrorism blir således någonting som är kopplat till etnicitet och inte nationsöverskridande extremism. Problemformuleringen är inte konsekvent utan missvisande. Det är inte konstigt att många svenskar med rötter i Mellanöstern, muslimer eller ej, känner sig utpekade.

Att de båda lasermännen var och är isolerade galningar har tagits för givet. Ingen har behövt säga: ”Bara för att en svensk man skjuter oskyldiga människor betyder inte det att alla svenska män är potentiella terrorister”. Det finns inget förmodat antagande som ska motbevisas, inget misstänkliggörande eller kollektivt skuldbeläggande som ska bemötas.

Efter bombdådet i Stockholm upplever många svenska muslimer en stor frustration över att tvingas stå till svars för ett extremistiskt illdåd. Sedan 11 september 2001 förväntas muslimer be om ursäkt för alla terroristdåd som begås i islams namn.

Muslimer fick sätta livet till vid attentaten i New York, London och Madrid. De dödas dagligen i Irak och Afghanistan, där allt ifrån sjukhus till moskéer angrips. Extremister skyr inga medel och alla som inte delar deras trånga verklighetsuppfattning är lovligt byte. Fastän muslimer i lika stor utsträckning som alla andra är potentiella offer förväntas de ta avstånd från förövaren.

Vi måste motarbeta och ta avstånd från extremism och terrorism i alla dess former. Vi får aldrig falla i extremisternas fälla. Låt oss visa att vår demokrati, tolerans och frihet aldrig kan rubbas.
“Bemöt varje blick med ett leende”, som en god vän sa till mig.

Borgarna backar in i framtiden med mottot, makten före allt.

Under kommunfullmäktige den 18/11 upprepade kristdemokraterna likt ett mantra att vårdnadsbidraget är bra. Att kristdemokrater kommer med sådana förslag må vara en sak, jämställdhet är inte direkt deras paradgren. Men att folkpartister som gör anspråk på att vara socialliberaler ställer sig bakom Kd:s kvinnosyn är faktiskt förbluffande. Jag summerade det hela med att borgarna backar in i framtiden med mottot, makten före allt. Hur ska man annars tolka att socialliberaler säljer ut sina grundläggande värderingar och tummar på sin samhällsanalys för att blidka Kd och hålla ihop alliansen. Det är tragiskt att samma liberalism som en gång gick i bräschen för kvinnors rättigheter nu stödjer konservativa krafter som vill återinföra förlegade bidrag.

Vårdnadsbidraget är selektivt, det riktar sig mot barnfamiljer där ena föräldern har råd att stanna hemma med sitt barn för nån tusenlappar i månaden och leva på en inkomst i hushållet. Många föräldrar skulle aldrig kunna hålla ihop familjeekonomin om man gick från en medellön till de 3000 kr i månaden som bidraget innebär. Bidraget cementerar orättvisor och utanförskap eftersom den andra gruppen som utnyttjar bidraget är de som inte har något arbete. I Norge har det framförallt varit arbetslösa kvinnor med invandrarbakgrund som använt sig av vårdnadsbidraget. De människor som är i allra störst behov av att kunna få den friheten som förvärvsarbete innebär får alltså med bidraget ännu ett incitament för att stanna kvar i hemmet.

Ylva Moberg från den nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet skrev följande i sin kandidatuppsats:
”Analysen visar att de kvinnor som använder vårdnadsbidrag kommer att få en försvagad ekonomisk ställning, dels på arbetsmarknaden, dels inom familjen. Införandet av ett vårdnadsbidrag riskerar att leda till att den ojämna fördelningen av hemarbetet och omsorgen av barnen bibehålls eller förstärks när småbarnsmödrar minskar sitt arbetsutbud. Dessutom kan den negativa effekt som förvärvsavbrott har på individens inkomst leda till att den ojämställda inkomstfördelningen mellan män och kvinnor i samhället bibehålls eller förstärks.”

Denna kritik har alliansen på riksnivå tagit till sig. Kristdemokraterna släpper kampen om vårdnadsbidraget. Förslaget har ”nått vägs ände”, enligt partiledaren Göran Hägglund. Motståndet från övriga alliansen är en av orsakerna. Om det kan ni läsa mer här:. Trots denna utveckling där Kd själva reviderar sin familjepolitik fortsätter borgarna i Kungälvs kommun att klamra fast vid bidraget.

Anmärkningsvärt är också att moderaternas Holmsköld under Kf debatten visade en pinsam brist på kunskap. Han drog nämligen slutsatsen att fler män väljer att stanna hemma med barnen i Kungälvs kommun eftersom det var många “basröster” som hade svarat när kommunen ringde runt. Jag har pratat med de ansvariga tjänstemännen, det enda kommunen frågade var om föräldern hade valt förskola om vårdnadsbidraget inte fans. Alltså ingenting om vilken förälder som faktiskt stannar hemma. Homsköld bör nog tänka sig för innan han ljuger och förvränger fakta i talarstolen hädanefter, våra fullmäktigemöten spelas nämligen in.

Vi socialdemokrater arbetar ständigt för att formulera en modern och rättvis politik som öppnar nya möjligheter för att kunna möta framtidens utmaningar. Vi vill ha ett livslångt lärande för barnen och i vårt politiska arbete omfattas alla människor. Jag kommer aldrig gå med på att sälja ut mina värderingar för att få en maktposition, det är tyvärr mer än vad man kan säga om alliansen i allmänhet och folkpartiet i synnerhet.

Ett jämlikt Sverige gynnar alla.

Kom Sverigedemokraterna in i riksdagen för att de andra partierna försökte tiga ihjäl dem eller för att de fick för mycket utrymme när andra partier tog debatten med dem?

Är det ett uttryck för somligas missnöje mot de etablerade partierna, eller hyser kanske sex procent av svenskarna rasistiska åsikter? Eftervalsdiskussionen tenderar att handla om strategier, istället för bakomliggande orsaker.

Med SD i riksdagen är inte längre Sverige det positiva undantaget i Europa. Rasistiska och fascistiska krafter är på frammarsch. Alla medel och strategier som använts för att stoppa trenden har misslyckats. Oavsett om man försökt imitera, isolera eller inkludera dem har partier som Sverigedemokratern bara fortsatt växa.

I Västra Götaland och Halland har Sverigedemokraterna expanderat kraftigt och fått mandat i regionfullmäktigeförsamlingarna och samtliga kommuner förutom Sotenäs. Under förra mandatperioden gapade många SD-stolar i kommunfullmäktigen tomma. När de faktiskt närvarat har det snarare vart regel än undantag att deras representanter misskött sina uppdrag. Trots detta har de nu skördat nya valframgångar.

I takt med att Europa har blivit allt blåare har det även blivit allt brunare. När konservativa och kapitalistiska krafter styr i våra parlament växer klyftorna i samhället. Motsättningar mellan människor skapas medvetet. De som redan har får mer på bekostnad av de som inget har.

Samtidigt fokuseras den politiska debatten och den mediala uppmärksamheten på minareter och slöjor istället för på ekonomiska orättvisor och djupa klassskillnader. Analysen av problemet blir tyvärr ofta förvrängd. Den lätta vägen blir att klandra ”främlingar” för den egna misären. En utbredd främlingsfientlighet uppstår i stället.

Hur det än ser ut är det fel. Antingen snor de jobben eller så lever de på bidrag. Istället för att rikta kritiken mot politiska och ekonomiska makthavare vänder sig utsatta människor mot varandra.

I en tid där socialdemokratins vision om möjligheternas land behövs blir det i stället fyra år till med borgligt styre. Med det följer en systematisk nedskärning av välfärden. Den svenska modellen försvagas ytterligare.

För Socialdemokraterna är det nu viktigare än någonsin att våga se människors problem. Orsakerna till främlingsfientligheten kan bara bekämpas genom minskade orättvisor och klyftor i samhället.

Anledningen till att Socialdemokraterna ryckte ikapp under valspurten var för att partiet slutade spela på borgarnas planhalva. Vi uppmärksammade orättvisorna och då får vi vilkets förtroende. Under mandatperioden behöver S stå i kraftig opposition mot borgarna och bekämpa rasismens förvrängda verklighetsbild. Varken plånbok eller härkomst ska styra våra val och möjligheter, ett jämlikt Sverige gynnar alla.

Valet handlar om en rättvis värld

Ödesvalet den 19 september handlar om mer än återställandet av a-kassan, kvaliteten i välfärden och svenska arbetsförhållanden. Det handlar lika mycket om Sveriges ställning i världen och förvaltandet av arvet efter socialdemokratiska profiler som Olof Palme. Valet påverkar människor långt utanför Sveriges gränser.

Under flera decennier har svenska socialdemokrater byggt upp ett mycket gott förtroende och anseende för Sverige i internationella sammanhang. Sverige har varit alliansfritt, tagit ställning för förtryckta och alltid kallat saker och ting vid dess rätta namn. Utrikespolitiska ställningstaganden har bottnat i hela arbetarrörelsens engagemang och formats av den demokratiska socialismens värderingar.

Med statsminister Reinfeldt (M) och utrikesminister Bildt (M) vid rodret har Sverige gått från att vara ett respekterat föregångsland till att blott vara en i mängden. Det vi ser i dag är ett visionslöst Sverige där Bildts privata intressen och angelägenheter har blivit hela vårt lands utrikespolitik.

De konkreta exemplen är många. Bildt var styrelseledamot för Lundin petroleum. Ett företag som gjort utvinning av naturresurser i diktaturer till sin affärsidé och som dessutom anklagas för folkrättsvidriga brott i Sudan.

När FN antog resolutionen som gör rent vatten och sanitet till en grundläggande mänsklig rättighet la Sverige ner sin röst. Detta trots att fler människor dör av dåligt vatten än av TBC, malaria och aids sammanlagt. Det är inget annat än en skandal.

Fredrik Segerfeld, vid näringslivets tankesmedja Timbro, försvarar beslutet med att kalla FN:s deklaration om mänskliga rättigheter för en kompromiss med Josef Stalin. Han blottar ideologin bakom borgarnas politik och som vanligt heter lösningen privata företag och marknadspriser.

Sedan den moderatledda regeringen kom till makten har det svenska utbildningsbiståndet rasat. Det visar borgarnas nonchalans för mänskliga rättigheter. Alla barns rätt att gå i skolan är det bästa sättet att främja en demokratisk utveckling och bekämpa fattigdom. Det har borgarna antingen inte insett, eller så bryr de sig helt enkelt inte.

Vid en rödgrön valseger kommer Sverige att bli det första landet i EU att erkänna Västsaharas självständighet och därmed gå i bräschen för avkolonialiseringen av Afrika. Vinner borgarna kommer det inte att ske. Då kommer kapitalet och vinstintresset återigen sättas framför människan och friheten.

Det är många människor långt utanför våra nationsgränser som hoppas på en rödgrön valseger. Ödesvalet handlar inte bara om ett rättvist Sverige, utan även om en rättvis värld.

Festivalet

3 augusti sparkar SSU igång det berömda vallägret som i år går under namnet Festivalet. Tusentals ungdomar från SSU och LO som brinner för möjligheternas Sverige samlas i en storslagen valupptakt.

Festivalet kommer besökas av framtida ministrar, fackliga kämpar och internationella gäster från hela världen. En uppsjö olika seminarier kommer hållas där vi tillsammans slipar argumenten och laddar inför slutspurten i valrörelsen. Men det bästa av allt, i år kommer vallägret äga rum här på västkusten, närmare bestämt i Strömstad.

Efter Festivalet åker taggade unga valarbetare tillbaka till sina hemkommuner över hela Sverige. I debatter och kampanjer på skolor, nätet och torg kommer ungdomar från SSU och LO kommunicera ut vår politik. Tillsammans kommer vi kämpa ända in i kaklet för en rödgrön valseger 19 september.

Partiet måste ta vara på ungdomarnas engagemang och ge dom möjligheten att engagera sig politiskt, även efter valet. Vill vi vitalisera partiet, demokratin och vår politik måste ungdomar inkluderas och ges utrymme.

De senaste opinionsundersökningarna från både Sifo och SCB visar att en överväldigande majoritet av första- och andragångsväljarna stödjer oss rödgröna inför höstens val. Stödet för borgarna är rekordlågt. Gapet mellan blocken är hela 26 procentenheter.

Det är föga förvånande om man betraktar blockens politik. Borgarna har systematiskt och nonchalant försämrat ungdomars möjligheter till arbete, utbildning och bostad. Ungdomsarbetslösheten är som bekant skyhög, komvuxplatserna har minskats med 40 000 på tre år och den hopplösa bostadsbristen vill inte borgarna komma till rätta med.

Vi rödgröna kommer fördubbla produktionen av hyresrätter, bekämpa ungdomsarbetslösheten genom jobbstart med direkta insatser samt sommarjobb och ge möjligheten till en andra chans på komvux.

Vi står inför ett ödesval där Sveriges framtid och vår gemensamma välfärd står på spel. Det som flera generationer av socialdemokrater mödosamt byggt upp och kämpat för i flera decennier har borgarna raserat, sålt ut och nedmonterat på bara fyra år.

Ytterligare fyra år med Reinfeldt vid rodret vore förödande, inte minst för de unga. Mobiliseringen av hela arbetarrörelsen är därför vikigare än någonsin. Tillsammans är vi en oövervinnerlig kraft som kan uträtta stordåd, det kommer ungdomar med hjärtat till vänster visa under Festivalet.

Att sparka på dom som ligger.

Det bedrivs just nu en hetsjakt på muslimer som tragiskt nog riskerar att utvecklas till de fruktansvärda antisemitiska stämningarna som präglade 30-talets Europa. Muslimska medborgare i EU tvingas finna sig att demoniseras, häcklas och misstänkliggöras som terrorister. Våld och hatbrotten med islamofobiska motiv ökar stadigt över hela kontinenten. Trots att FN:s människorättschef Navi Pillay i starka ordalag fördömde minaretförbudet i Schweiz, befarar många att det bara var en försmak på de inskränkningar i muslimers religionsfrihet som komma skall.

Samma fascistoida ideologier som tidigare riktade udden mot judarna angriper nu muslimerna. Med skrämselpropaganda som främsta vapen har dessa bruna partier lyckats nässla sig in i såväl nationella parlament som europaparlamentet. Muslimer som flytt till Europa för att undkomma förtryck och misär blir föremål för absurda konspirationsteorier. De skulle i själva verket vara en del av en plan att erövra Europa (googla ”Eurabia”, jag hittar inte på det här!). Utvecklingen är alltså mins sagt oroväckande och gynnar enbart extremistiska krafter som inte skyr några medel för att uppnå sina mål.

Världen över kämpar människor med livet som insats för att få rätt att åtnjuta de rättigheter vi tar för givet i vår del av världen. Under parlamentsvalet i Irak trotsade miljontals muslimer alla tänkbara hot för att delta i ett demokratiskt val och göra sin röst hörd. Varje dag är en kamp för moderata muslimer i Iran som vägrar acceptera fundamentalistiska ledare som dikterar villkoren för deras liv. Dom är de sanna kämparna för demokratiska fri och rättigheter. Men den som helgonförklaras i Sverige är Lars Vilks för att han utmålar muslimernas profet Muhammed som en rondellhund. Det är patetiskt och blir rent av skrattretande när han i en intervju dessutom säger sig vilja “uppfostra muslimer i demokrati“. Vilks sätt att utrycka sig hör hemma i en förlegad tid där kolonialherrar axlade bördan att “uppfostra de ociviliserade“.

Vilks har enbart lyckats med är att ytterligare angripa en grupp i samhället som redan är oerhört utsatta. För många muslimer var det droppen som fick bägaren att rinna över. Det handlar inte om kritik av religionen islam eller dess företrädare, det finns det gott om och det måste alltid accepterats. Utan det är en provocering för provocerandets skull. Även nu dubbelbestraffas alla muslimer som protesterar fredligt då alla kollektivt får stå till svars för ett fåtal som blir våldsamma.

Trots att muslimer utgör en femtedel av jordens befolkning har den snedvridna mediala rapporteringen reducerat dom till en förtryckande, skäggig man med kort stubin. I ärlighetens namn, när var det senast du läste något positivt om muslimer?

Yttrandefriheten är en av fundamenten för ett välfungerande demokratiskt samhälle, om det får det inte råda någon tvivel. Än mer elementärt är dock principen om alla människors lika värde, paradoxalt nog är det också den principen som oftast kränks. Med stora friheter kommer ett stort ansvar och frågan blir, är det rätt att sparka på dom som redan ligger bara för att man kan göra det?

Solidaritet med Haiti

Den förödande naturkatastrofen i Haiti har berövat 200 000 människor livet och är en tragedi av historiska mått. Stora delar av huvudstaden Port-au-Prince, som ligger bara drygt en mil från skalvets epicentrum, jämnades med marken.

Mediebevakningen är intensiv. Människor kämpar desperat för sin överlevnad samtidigt som utmärglade människor grävs fram ur rasmassorna.

Haiti var redan innan jordbävningen västra halvklotets fattigaste land. En förkrossande majoritet av befolkningen lever i fattigdom och klyftan mellan fattiga och rika är stor.Nu hamnar Haiti i blickfånget. Kanske kan det bli vändpunkten.

Regeringar och välgörenhetsorganisationer över hela världen skickar finansiellt bistånd och räddningspersonal till Haiti. Den akuta hjälpen är nödvändig, men nu börjar röster höjas för att skriva av Haitis utlandsskuld som uppgår till närmare en miljard dollar.

De närmsta åren behöver landet betala 100 miljoner dollar i räntor och amorteringar. Alla de miljoner som svenskarna hittills skänkt kommer alltså att rinna ut i andra änden och försvinna ut i bottenlösa hål.

Sverige sitter med Internationella Valutafonden, IMF, och Interamerikanska Utvecklingsbankens styrelse och kan där aktivt verka för en avskrivning. Nu sker raka motsatsen. Stödet till Haiti kommer i form av erbjudanden om nya lån och inte bistånd. Då växer skuldbördan och blir en ond cirkel som är omöjlig att ta sig ur.

Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson (M) slingrar sig i frågan om avskrivning. Hon menar att frågan är aktuell först under våren 2012 då nästa amortering sker.
Det är fegt. Att skjuta fram problemet är att sopa det under mattan. Om det inte blir en avskrivning nu när hela världssamfundets uppmärksamhet kretsar kring Haiti, sker det knappast om två år.

Haiti är tyvärr inte unikt. Stora skuldbördor tynger ner utvecklingen i många u-länder. Ekonomin är ofta uppbyggd kring en enskild råvara som exporteras och hela landets ekonomi riskerar fritt fall när marknadspriserna skiftar. Lånen avlöser varandra, statsskulden växer och folket döms till en eländig fattigdom som de inte kan frigöra sig ifrån.

Omvärldens engagemang i Haiti får inte sluta i en nödtorftig återuppbyggnad som inte löser de grundläggande problemen. Taiwan har aviserat att de kan tänka sig att skriva av sitt lån på 92 miljoner dollar. Parisklubben, där många inflytelserika givarländer ingår, har gjort liknande uttalanden.

Nu finns möjligheten att skriva av skulderna och verka för en långsiktig ekonomisk och politisk utveckling. Svenska folket har redan visat solidaritet med det haitiska folket. Det är dags att även den borgerliga regeringen gör det.

Haiti

Naturkatastrofen på Haiti har bokstavligt talat lämnat hela landet i ruiner och kan ha skördat över 200 000 dödsoffer. Det är en fruktansvärd katastrof av historiska mått och folket i Haiti behöver all hjälp de kan få. Visa solidaritet med det haitiska folket, sms:a ordet LIV till 72990 så bidrar du med 50kr till Läkare utan gränser.