Varför brann det i Backa, men inte i Hammarkullen?

Det har inte undgått någon att det är social oro i vissa av Göteborgs stadsdelar med anlagda bränder som följd. Medierna målar upp en dyster bild av frustrerade ungdomar i löst organiserade gängbildningar som tar ut sin ilska genom stenkastning och vandalisering.

Reaktionerna blir ofta krav på “hårdare tag”. Backa ha vid flera tillfällen lyfts fram som ett skräckexempel. Men hur många har hört talats om föregångsexemplet, Hammarkullen? Hammarkullen har till skillnad från Backa inte brunnit.

Förutsättningarna och likheterna mellan de två stadsdelarna är vid första anblicken slående. Båda plågas av en relativt hög ungdomsarbetslöshet, båda är lika segregerade som Långedrag och båda har eftersatta socioekonomiska förhållanden som befäster orättvisa strukturer. Ändå lös Hammarkullen med sin frånvaro i tidningsrubrikerna, där rådde ju inget kaos som man kunde rapportera om.

Förklaringen är varken svår eller komplicerad. Långsiktiga insatser som riktas mot orsakerna till ett problem är alltid mer framgångsrikt än att korsiktigt angripa konsekvenserna av det. Exempelvis, om elever är stökiga i skolan är det korsiktigt att ropa efter betyg i ordning och reda. Stökigheten är ofta ett symptom av någonting annat. Analyserar man orsakerna till oredan upptäcker man att det ofta rör sig om bristande kunskaper i ämnet, inlärningssvårigheter eller liknande. Den långsiktiga insatsen blir då att satsa på fler specialpedagoger som stöttar elever i behov av hjälp och vägledning.

På precis samma sätt förhåller det sig med Backa och Hammarkullen. I Hammarkullen har man under lång tid bedrivit ett förebyggande socialt arbete som stärkt områdets ungdomar. Fritidsgården Mixgården är ett föredömligt exempel på detta.

Genom att inkludera ungdomar i arbetet har man byggt upp en trovärdighet och ett ömsesidigt förtroende. Man känner ansvar för sitt bostadsområde och är med på lika villkor i utvecklingen av det.

I Backa är det en helt annan historia. Antingen ropas det efter fler poliser och hårdare straff, eller så genomförs kortsiktiga projekt med en disciplinerande underton som i praktiken reduceras ungdomar till andra klassens medborgare.

Varför gör då inte alla som i Hammarkullen? Här kommer kruxet. De långsiktiga och förebyggande insatserna medför en kortsiktig kommunal kostnad men en överrumplande långsiktig samhällsvinst, både mänskligt och ekonomiskt.

Detta verkar beslutsfattarna insett. Nu inleds ett ambitiöst arbete i Backa på initiativ av Socialdemokraterna. En ny fritidgård i Backa Röd, satsningar på arbete åt unga och möjlighet för ungdomarna att vara delaktiga i beslutsfattandet. Förändringen kommer inte komma över en natt. Att bygga ömsesidigt förtroende tar tid.