SD

I den politiska debatten har man allt sedan Sverigedemokraterna dök upp på scenen använt dem som ett politiskt slagträ. De ständigt återkommande frågorna har varit, vem som i själva verket skulle bära skulden för Sd:s valframgångar och vilka som minsann vågar ta debatten mot dom. Strategin var som bekant till en början att tiga ihjäl de främlingsfientliga krafterna. Det resulterade dock enbart i att Sd blev betraktade som martyrer och paradoxalt nog, det fria ordets väktare. Var det kanske så att Sd var det sanningssägande partiet som stod upp mot de politiskt korrekta etablissemanget? Nej, naturligtvis inte! En helomvändning gjordes och nu skulle alla ta debatten mot Sd för att synliggöra deras verklighetsförvrängda bild. Men var det inte någon som tänkte på att det kanske inte är Sd man ska prata med, utan snarare deras väljare?

Efter valet 2006 fick Sd in åtminstone ett mandat i över hälften av Sveriges kommuner, i somliga delar av landet fick de betydligt mer än så. Är det kanske så att människorna som bor i landskrona är mer främlingsfientliga än de som bor i norrländska Norsjö kommun? Nej jag tvivlar på det utan för mig handlar det om vad jag betraktar som definitionen av politik, nämligen förtroende. Det parti som lyckas vinna väljarnas förtroende, eller åtminstone lyckas framstå som pålitligt, kommer vinna val och sätta dagordningen. När det gäller Landskrona visade de sig att Sd hade vart flitiga besökare i t.ex. kommunens äldrevårdsboenden. Där satt de och pratade politik med pensionärerna över en kopp kaffe, inga andra partier var närvarande. När Sd:s partisekreterare besökte kommunen dök ett hundratal pensionärer upp på deras möte. Många menade på att de inte sympatiserade med Sd men det var klart man skulle vara med, dom var ju de enda parti som faktiskt besökt dom och visat intresse. Det kan definitivt vara en starkt bidragande orsak till att Sd blev det tredje största partiet i just Landskrona.

På senare tid har man märkt hur den politiska debatten skiftat som ett direkt resultat av Sd:s inträda på den politiska arenan. Nu är det längre inget rop om att ta debatten mot Sd eller inte, nu anpassas politiken istället efter främlingsfientlighetens agenda. Det gav sig tillkänna inte mist genom borgarnas så kallade svenskkontrakt, som även ledande Socialdemokrater stödde. Nu, mer än någonsin tidigare, borde vi stå i kraftig opposition mot Sd:s hat mot andra kulturer och stå upp för vår bild om att mångfalden berikar samhället. Istället adopteras populistiskt främlingsfientliga idéer som ompaketerars och kallas att ta ”krafttag mot invandringen”. Det är inte bara föraktfullt och nedlåtande, det är dessutom fullständigt absurt att skapa en form som alla invandrare ska stöpas i för att bli ”riktiga” svenskar, vad det nu är.

För mig är det solklart, vi ska inte debattera med Sd eller försöka likna dom. Vi ska prata politik med människor och finnas där dom finns. Vi ska vinna deras förtroende genom att föra fram vårt budskap om frihet, jämlikhet och solidaritet. Med andra ord, vi ska göra det Socialdemokrater alltid gjort!

"reformen"

Höjt studiebidrag för studenter med 400 kronor, höjt fribelopp med 30 000 kronor och slopad inkomstprövning för att få studielån. Det är några av förslagen som den studiesociala kommittén har lagt fram.

Kommittén består av samtliga sju riksdagspartier. De mest omstridda förslagen handlar om att sänka tiden för att få studiemedel från dagens sex till fyra år och att ytterligare begränsa studenters rätt till bostadsbidrag. Många studenter är beroende av bostadsbidraget för att över huvud taget klara hyra, det gäller framförallt dem som har barn. Det kommer även medföra att de som redan står långt borta från högre studier kommer stöta på ytterliga hinder. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet reserverade sig mot förslaget, men eftersom borgarna styr är det deras ojämlika politik som har företräde. Det första förslaget har redan dragits tillbaka av de borgerliga partierna sedan oppositionen opponerat sig. Hade förslag gått igenom hade det inneburit en kraftig försämring för de som studerar under en längre tid.

Samtliga riksdagspartier förutom Moderaterna gick 2006 till val på att höja studiemedlet. Knappt hade dock studenternas förväntningar om höjt studiebidrag hunnits skruvas upp förrän högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg smashade ner dem igen. Under en presskonferens menade han på att ”utrymmet för stora reformer onekligen krympt”. Förslaget om höjt studiemedel riskerar nu att gå upp i rök.
Att slopa förmögenhetsskatten och införa avdrag för hushållsnära tjänster går bra, men att gynna fattiga studenter finns det uppenbarligen inget utrymme för.

Studenternas inkomster har släpat efter under lång tid och en studiemedelsreform borde vara en självklarhet. Borgerlighetens löftessvek är ett slag i ansiktet mot landets alla studenter. Resultatet blir en utslagningspolitik som höjer trösklarna till högskoleutbildning i en tid då arbetslösheten stiger och Sverige är i allt större behov av investeringar i utbildning.

För att garantera att högskolestudier aldrig blir en klassfråga borde man höja studiebidragen mer än vad kommittén föreslagit. Nu läggs istället pengarna till att ge de studenter som redan har välbetalda jobb rätt till fullt studielån.
Det verkar med andra ord inte finnas särskilt mycket att hurra för. Försämringar för löntagare, sjukskrivna och arbetslösa är redan genomförda, nu kan den moderatledda regeringen även kryssa av studenterna på den listan. Att rikta udden med dem som redan har det sämst är och förblir borgarnas motto.