Laila Naraghis artikel om Västsahara i Palmecentrets senaste nyhetsbrev.

Västsahara – Afrikas sista koloni

- Det var oerhört lärorikt att få uppleva vad de upplever varje dag. Att få dela västsahariernas vardag med vattenbrist och stekhet sol, och att faktiskt få se hur det är för dem. Det säger Mohamed Hama Ali, 20 årig SSUare från Kungälv.

I somras var han i de västsahariska flyktinglägren tillsammans med sju andra volontärer från SSU. Lägren ligger i Saharaöknen i sydvästra Algeriet och rymmer 200 000 flyktingar.

- Vi var där i två veckor och träffade ungdomar, organisationer och beslutsfattare för att diskutera hur vi kan fortsätta jobba ihop för ett fritt Västsahara. SSU samarbetar med Polisario, den västsahariska frihetsorganisationen, samt deras ungdomsrörelse, Ujsario. Syftet var att stärka vårt samarbete.

- Människorna i lägren lider. Att vara där var att få en inblick i deras dagliga liv. Vi gjorde saker tillsammans med unga för unga. Vi arrangerade fotbollsturneringar, engelskundervisning och seminarier om föreningsarbete.

- Det var väldigt uppskattat! Vi hade mycket bra diskussioner på seminarierna och jag blev enormt inspirerad av människorna vi mötte. Att få träffa dem, prata och lära känna varandra, är något helt annat än att bara läsa om lägren i en bok.

Västsahara är Afrikas sista koloni och ligger på den nordafrikanska västkusten. När Spanien lämnade området 1975 ockuperades Västsahara av Marocko och Mauretanien. Västsaharierna gjorde motstånd och till slut gav Mauretanien upp. Marocko har dock fortsatt ockupationen. Mängder av västsaharier har tvångsförflyttats till Marocko för att "marockaniseras" och nu är det främst marockanska bosättare som bor i Västsahara. De har lockats dit av den marockanska regimen med hjälp av bland annat skattelättnader. Västsaharierna förtrycks och diskrimineras på regelbunden basis.

Marocko hävdar att de har historisk rätt till Västsahara, men den internationella domstolen i Haag slog redan 1975 fast att så inte är fallet. Ändå fortsätter ockupationen. Polisario är det västsahariska folkets politiska representanter och har sedan länge lagt ned sina vapen för att kämpa mot kolonialismen den fredliga vägen. Deras främsta krav är att det ska genomföras en folkomröstning om Västsaharas självständighet bland dem som bodde i de västsahariska områdena 1974. 1988 kom Marocko och Västsahara, med hjälp av FN, överens om att en sådan folkomröstning skulle genomföras. Sedan dess har Marocko med alla möjliga medel stoppat FN:s alla försök till ett genomförande av folkomröstningen.

Marockos fördröjningsstrategi är tydlig. Genom att förhindra en lösning av konflikten vill de dels få det västsahariska motståndet att förlora i styrka, dels att det ska tappa stöd i omvärlden.

Den politiska situationen är tätt förknippad med den humanitära. Den uteblivna lösningen ger varje dag svåra humanitära konsekvenser. Det råder stor brist på mat, vatten och medicin i de västsahariska flyktinglägren. Barnen växer upp under svåra förhållanden och alla i flyktinglägren berövas rätten till ett liv i frihet. Därför har SSU sedan 1990-talet, och ännu längre tillbaka, jobbat med Västsaharafrågan.

Tydligare Västsaharapolitik

Till partikongressen 2001 hade SSU:are från Kalmar län skickat in en motion om en tydligare socialdemokratisk Västsaharapolitik. Partistyrelsen föreslog inte att motionen skulle bifallas, men med aktivt stöd från bland annat SSU:are från Göteborg och från äldre partikamrater, röstades motionen ändå igenom och bifölls av kongressen. Sedan dess har även Socialdemokraterna arbetat mer med Västsahara. Det tog sig bland annat uttryck i den förra regeringens politik och i Sveriges ställningstagande mot EU:s fiskeavtal med Marocko. Som enda land röstade Sverige mot avtalet som innebar att unionen handlar med varor från det ockuperade territoriet, något som strider mot internationell rätt. SSU driver också frågan i EU, bland annat i Europaparlamentet, tillsammans med andra unga socialdemokrater genom paraplyorganisationen ECOSY – Young European Socialists.

SSU:s arbete har varit mycket inriktat på opinionsbildning eftersom Västsaharafrågan är okänd för många. Även projektet Mohamed deltog i fokuserar på det.

- Vår viktigaste del av projektet är uppföljningsarbetet som är nu när vi har kommit hem. Vi har spridit information inom SSU, ska bilda ett SSU-Västsaharanätverk som kan stödja lokala aktiviteter och vi har jobbat med att skapa uppmärksamhet för Västsahara i media, säger Mohamed.

- Vi försöker också etablera ett blocköverskridande samarbete. Det finns många centerpartister och folkpartister som arbetar för ett fritt Västsahara och därför är det viktigt att samarbeta.

- Jag har lärt mig så oerhört mycket. Att se hur det faktiskt är för människorna i lägren gav mig bränsle att fortsätta kampen för ett fritt Västsahara, avslutar Mohamed.

LAILA NARAGHI

Cirkusar och presskonferenser

Nu är cirkusen i stan igen, och då vill jag varken vara nedlåtande eller förlöjliga någonting, utan en riktig cirkus med hoppande elefanter, tysta babianer och fumlande akrobater. Jag har länge funderat på att ta en titt för de var himla länge sen (nån gång under en klassutflykt i 2:an kanske). Ja vi får helt enkelt se hur det blir med den saken...

I övrigt deltog jag på en presskonferens igår där jag ansvarade för bostads, ungdoms och miljöfrågorna. Efter en presentation om vår politik fans det även utrymme kvar för att kritisera borgarnas politik, som tyvärr allt för ofta präglas av trångsynthet och passivitet. Det hela rundades sedan av med att vi berömde det blocköverskridande samarbetet i kommunen, ett reslutat av ständigt maktskifte sedan början på 80-talet.

Vilken hedersutmärkelse!

Mitt namn har nu förevigats och glorifierats i samband med den förnäma utnämningen till "månadens säljare". Jag jobbar för tillfället nämligen som telefonförsäljare och säljer bredband & telefoni åt glocalnet (det var lågt). Som hängiven sosse börjar mina förberedelser inför valrörelsen naturligtvis redan nu, där min finslipade telemarketing teknik kan komma väl till hands.

Jag undrar förresten om jag nu har gjort mig förtjänt av att få äta middag med arbetsmarknadsminister Littorin?

Kommunpolitik

Som vice ordf för framtid & utvecklingsberedningen i Kungälvs kommun får man onekligen inte brist på varken motioner att behandla eller skrivelser att bereda. Allt ifrån en social dimension som ska inkluderas i aktualiseringen av kommunplanen till fler båtplatser i kommunen. Den hetaste frågan är dock utbyggnad och exploatering av vår orörda vackra kust (ex Marstrand). Det finns otroligt många åsikter, tankar och idéer att ta hänsyn till samtidigt som man försöker få en fast förankring i partiet att utgå från i de heta diskussionerna.

Det kan ibland vara svårt för många av oss ungdomar som har ett engagemang för frågor som karaktäriseras av olika former av orättvisor (integration, miljö, jämställdhet och internationell solidaritet) att på allvar sätta oss in i kommunpolitiken. Vid första kontakten verkar allt förhållandevis grått och lite småmulet, ja menar vatten och avlopps infrastruktur är ju inte direkt den frågan som vanligtvis får det socialistiska hjärtat att brinna.

Konsten är dock att se den intressanta och roliga politiken som ofta döljer sig bakom dän här tråkiga kommunfasaden. Utbyggnad i kustzon har i allra högsta grad med integration att göra, blandade bostadsformer och hur blir det med billiga hyresrätter för ungdomar? Hur påverkar exploateringen lokalmiljön och kan kommunen, som en del av Sverige, föregå med gott exempel på hur man bibehåller en god lokalmiljö? Varför representeras borgarna enbart av män i den beredningen som till mångt och mycket behandlar tekniska frågor? listan kan göras lång...

Som kommunpolitiskt aktiv har man en fantastisk möjlighet att bidra med sina visioner och göra det många SSU:are älskar, nämligen att konkret vara med och påverka. Här stakar man ut kommunens framtid och att vara en del av det är allt annat än grått och småmulet.

Go o Gla

Det blev jag minsann idag när jag fick ett samtal från Zakina (delegationen från Västsahara som besökte kongressen). Språkbarriären var som vanligt inget hinder, dock lite svårare nu när man inte kunde gestikulera. Jag lyckades ändå berätta en del om vårt uppföljningsarbete och om hur kampen för att fritt Västsahara bedrevs av många SSU:are, de blev hon go o gla av.

Ramadan

Den första dagen av den för muslimerna heliga fastemånaden Ramadan är nu här. Det är en tid för självrannsakan, återhållsamhet, givmildhet och medkänsla. Under ramadan avhåller sig alla vuxna, friska och bofasta muslimer från gryning till skymning från mat, dryck, rökning samt sexuella relationer. Man får en verklig möjlighet att uppskatta det man har, men samtidigt förstå hur det är för dem som inget har. Att kunna tillfredställa sin hunger och törst, de mest primära behoven är tyvärr en lyxvara för väldigt många människor runt om i världen.

Det kommer definitivt att bli en prövning men då har man alltid Eid-al fitr (Muslimernas "Julafton") att se fram emot.

Besök gärna Lama Abu-Iseifans ramadanblogg om du är nyfiken på att veta mer.

Befria Västsahara nu!

Att kolonialismens skräckvälde är över betraktar många som en självklarhet. Det anses vara ett barbariskt maktutövande som inte har någon plats i tvåtusentalets politiska världsordning. Det stämmer tyvärr inte, än idag fins det kolonier där mänskliga rättigheter kränks och där förtryck och tortyr förekommer dagligen. En av dessa är Västsahara, Afrikas sista koloni, som sedan 1966 står med på FN:s lista på länder om ska avkoloniseras.

Under Berlinkonferensen 1884 delade de europeiska kolonialmakterna med linjal upp Afrika mellan sig och Spanien gjorde anspråk på Västsahara. När Spanien i mitten på 1900-talet upptäckte naturresurser i form av gruvor flyttades västsaharier hänsynslöst in till städerna och tvingades arbeta i gruvorna. FN krävde 1966 att Västsahara i enlighet med avkolonialiseringsdeklarationen skulle få självständighet i likhet med andra koloniserade länders befolkning. Spanien gav då ett löfte om att genomföra en folkomröstning som dock aldrig blev av. Efter att fredliga demonstrationer brutalt slagits ned av spansk arme och att folkomröstningen hela tiden sköts fram, bildades 1973 den västsahariska befrielserörelsen Polisario som tog upp den väpnade kampen för självständighet. Spanien lämnade två år senare området som då istället invaderades av både Marocko och Mauretanien, vilket tvingade många västsaharier att fly till Algeriet. I själva verket slöts en hemlig överenskommelse som garanterade Spanien 30% av naturresurserna som främst består av fosfater, fiskrikt vatten och möjligen olja. Den västsahariska befolkningen tillfrågades aldrig.

Mauritianien slöt 1979 fred med Västsahara och Marocko är numera den enda ockupationsmakten. De hänvisar till historiska grunder för ett "Stormarocko", något som dock avfärdats av Internationella Domstolen i Haag. I samband med FN:s ingripande 1991 råder det vapenvila mellan Marocko och Polisario. Västsaharierna bedriver en fredlig befrielsekamp som tyvärr har resulterat i att de blivit en av världens bortglömda konflikter.

FN har antagit flera resolutioner om en folkomröstning där Västsaharierna skulle kunna välja självständighet eller integration med Marocko. Marocko har upprepade gånger förhalat fredsplanen och även brutit mot den genom att föra in tiotusentals marockanska bosättare i området. Polisario har gjort stora eftergifter och accepterat FN:s fredsplaner utan att det resulterat i ett ömsesidigt samarbete från Marockos sida, som bestämt hävdar sin rätt till området. 77 länder har hittills erkänt Västsaharas självständighet, varav Sydafrika 2003 var den senaste, inget land har erkänt Marockos rätt till Västsahara.

Omvärlden måste agera och avkolonialisera Afrikas sista koloni. Dagligen misshandlas, fängslas och torteras fredsaktivister av den marockanska ockupationsmakten. Hundratals västsaharier är "spårlöst försvunna" och hundratusentals lever fortfarande i flyktingläger i hemska förhållanden ute i öken. Omvärldens bristande, näst intill obefintliga, engagemang i konflikten har resulterat i att biståndsorganisationerna slår larm om en hotande humanitär katastrof för de västsahariska flyktingarna. Trots ständig vattenbrist, undernäring och en av världens mest ogästvänliga klimat har de västsahariska flyktingarna enligt Sida experter strukturerat och organiserat lägrarna på ett föredömligt sätt. Marocko upprätthåller samtidigt statsterrorismen genom att ha 150 000 soldater stationerade i Västsahara (fler soldater än USA har i Irak). De har dessutom byggt världens längsta mur genom hela Västsahara som stod klar 1985, den omges av minor och är radarövervakad.

Ockupationen stöds ekonomiskt och militärt av framförallt Frankrike och USA som tecknat gigantiska avtal med den marockanska staten om oljeprospektering utanför Västsaharas kust. Dessutom pumpar EU in miljardbidrag i den marockanska ockupationsekonomin för att stoppa invandringen över Gibraltar sund. Detta måste snarast få ett slut. Sverige måste omedelbart erkänna Västsaharas självständighet och aktivt arbeta inom EU för att sätta press på Marocko och få ett slut på förtrycket. Befria Västsahara nu!