Kolonialismens barbariska skräckvälde är inte över. I Afrikas sista koloni, Västsahara, kränks mänskliga rättigheter dagligen. Förtryck och tortyr tillhör vardagen. Sedan 1966 står Västsahara på FNs lista över länder som ännu inte blivit avkoloniserade.
Västsaharas gamla kolonisatör Spanien, lämnade området när befrielserörelsen Polisario tog upp en väpnad kamp efter många misslyckade fredliga protester. Det västsahariska folkets hoppades att de med stöd av FN skulle få sin frihet. Förhoppningarna besannades aldrig. Ända sedan Spaniens drog sig tillbaka har Västsahara ockuperats av Marocko.
Marocko hänvisar till historiska grunder för ett Stormarocko. Detta avfärdas kraftigt av Internationella Domstolen i Haag. Västsaharierna lade ner sina vapen i samband med FNs ingripande 1991. De har sedan dess bedrivit en fredlig befrielsekamp som tyvärr bara har resulterat i att konflikten har glömts bort.
FN har antagit flera resolutioner om att västsaharierna ska få välja självständighet eller integration med Marocko i en folkomröstning. Marocko har upprepade gånger förhalat och brutit mot fredsplanen genom att föra in 10 000-tals marockanska bosättare i området.
86 länder har hittills erkänt Västsaharas självständighet. Sydafrikas erkännande 2003 är det senaste. Inget land har någonsin erkänt Marockos rätt till Västsahara.
Inför den socialdemokratiska partikongressen i nästa vecka lyfts frågan om Västsaharas självständighet fram av flera motioner. SSU och Broderskapsrörelsen vill att Sverige går i täten och som första europeiska land erkänner Västsaharas självständighet.
Mot detta står partistyrelsen som vill se fortsatta diplomatiska påtryckningar på Marocko för att nå målet om ett självständigt Västsahara.
Kongressdebatten kommer att handla om hur svensk socialdemokrati ska stötta ett folk som snart inte förmår att stå emot mer. Dagligen misshandlas, fängslas och torteras västsahariska fredsaktivister av den marockanska ockupationsmakten.
100-tals västsaharier är spårlöst försvunna och 100 000-tals människor lever fortfarande i flyktingläger i hemska förhållanden mitt ute i öknen.
Omvärldens näst intill obefintliga engagemang i konflikten har resulterat i att biståndsorganisationerna slår larm om en hotande humanitär katastrof för flyktingarna.
Allt fler yngre västsaharier överväger att återigen ta till vapen. Det är det sista de vill göra, men vem hade inte tappat hoppet efter 19 års fredlig fruktlös kamp?
Mina egna erfarenheter från flyktinglägren gör att jag anser att svensk socialdemokrati ska befria Afrikas sista koloni med ett erkännande. Ombuden på S-kongressen har möjlighet att rikta en uppmaning om detta till en framtida rödgrön svensk regering.
