Skammens lista ska inte bli längre

Det internationella samfundet kan inte stå vid sidan som passiva åskådare när brutala övergrepp systematiskt genomförs mot demonstranter som kräver frihet och demokrati. När en tyrannisk diktator för ett regelrätt krig mot sin egen befolkning måste omvärlden agera. Utan ett FN-ingripande riskerade staden Benghazi i Libyen att bli ännu ett tillägg över skammens lista på folkmord.

Demokratirevolutionen som sveper över hela Nord­afrika och Mellanöstern har varit en samhällsomvälvande kraft. En okuvlig vilja efter frihet har fått människor att trotsa tyranniska regimer, hittills har Tunisien och Egypten befriats från sina despoter. I Libyen blev det stopp.

Med en förödande brutalitet har Khaddafi slagit till mot alla som vågat demonstrera mot förtrycket. Stridsflyg och legosoldater satte skräck i befolkningen och de klent beväpnade demonstranterna kunde inte bjuda på mycket motstånd. Dagligen kunde vi läsa om hur Khaddafis arme ryckte fram och åter­erövrade städer som befriats.

Som socialdemokrat hoppades jag in i det sista att det libyska folket självständigt skulle vinna sin frihet. En intervention utifrån skapar omedelbart en komplex situation som kan vara mycket svår att hantera, se bara på Irak.

Men Tripoli 2011 är inte Bagdad 2003. USA gick in i Irak på falska grunder utan FN-mandat. I Libyen bevittnade hela världen de uttalade hot om ett blodbad och Benghazi var redan belägrat. Trots missnöje från bland annat Kina och Ryssland la inget land sitt veto i FNs säkerhetsråd. Det resulterade i ett tydligt FN-mandat.

Krig är ett mänsklighetens gissel. Det är alltid en destruktiv kraft och har inget självändamål. Insatsen i Libyen får inte utvecklas till en utdragen konflikt. Landet får inte reduceras till ett slagfält likt Afghanistan.

Flygförbudszonen är bara ett medel, inte målet. Det verkliga målet för FN är att bistå det libyska folket i byggandet av en demokratisk stat. Ett förtryck får inte ersättas av ett annat.

I uppbyggnadsprocessen måste Sverige vara en aktiv part. Vi har tack vare en socialdemokratisk tradition om internationell solidaritet ett förtroendekapital som andra länder bara kan drömma om. Carl Bildt gör tyvärr sitt bästa för att befläcka det ryktet. Nu behövs en ansvarsfull och ideologiskt driven socialdemokrati som mest.

FN går stärkt ur Libyen-insatsen. Inget land agerar utan FN-mandat. Detta skickar även starka signaler till andra diktatorer som överväger att slå ner demonstranter med militärt våld. FN har satt ner foten. Skammens lista ska aldrig utökas.

Sverige ska vara en hjälpande, inte en stjälpande kraft

Sverige är enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen världens näst största vapenleverantör per capita och vapenexporten har fyrdubblats de senaste tio åren. I samband med de folkliga demonstrationerna som spridit sig i Mellanöstern har fokus hamnat på Sveriges indirekta roll och ansvar. Bara under de senaste fem åren har Egypten och Tunisien köpt krigsmaterial till ett värde av 28,7 miljoner kronor. Därmed har Sverige medverkat till att inte bara legitimera, utan även understödja diktaturer.

Inspektionen för strategiska produkter, ISP, måste ge tillstånd för att vapenleveranser ska kunna ske. De riktlinjer som ISP har att rätta sig efter är att Sverige inte bör exportera vapen till länder där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer, som befinner sig i väpnad konflikt och som har inre väpnade oroligheter.

Följs dessa riktlinjer principfast finns det ingen anledning att efterfråga ett långsiktigt avskaffande av svensk vapenexport. Men verklighetsbilden är raka motsatsen till de fina ambitionerna, det blir tydligt att det är helt andra intressen än människors rätt till frihet som styr. Ett av många exempel är det bombhärjade Pakistan som är det tredje största köparlandet.

De intensifierade oroligheterna i Pakistan fick till slut ISP:s generaldirektör Andreas Ekman Dus att backa och inga nya affärer ska godkännas. Redan ingångna kontrakt måste dock enligt ISP ”honoreras”. Att Sverige framstår som en lojal affärspartner är bevisligen viktigare än att vara en stark aktör för mänskliga rättigheter.

På utrikesdepartementets hemsida står det bland annat att ”Arbetet med att främja demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling genomsyrar den svenska utrikespolitiken”. Men de konsekvenser och intressekonflikter som den svenska vapenexporten oundvikligen för med sig får detta att låta som innehållslösa floskler. Sveriges internationella anseende riskerar att undermineras.

I debatten lyfts den ekonomiska aspekten flitigt fram. Det framställs som om svensk ekonomi står och faller med vapenexporten. Reinfeldt själv hänvisade till ”svenska jobb” i en kommentar om försäljning till diktaturer. Som socialdemokrat har jag mycket svårt för att berättiga vinster på oetisk verksamhet. Dessutom utgör vapenexporten knappt tre procent av Sveriges totala export.

En strukturförändring kan uppnås genom utfasning av krigsmaterial, ombildningen av den befintliga personalkompetensen och att den militära forskningen ersätts med en civil produktion, exempelvis högteknologisk medicinsk utrustning. Betydligt större strukturförändringar har framgångsrikt genomförts tidigare.

Alla människor har en inneboende längtan efter frihet, det är min orubbliga övertygelse. Sverige ska vara en hjälpande, inte en stjälpande kraft.

Ingen misstänker alla vita män

Självmordsbombningen i Stockholm kallas för misslyckad då inga oskyldiga människor fick sätta livet till. Det är dock inte själva attentatet som är extremisternas främsta mål, utan det efterföljande misstänkliggörandet, skuldbeläggandet och inskränkta toleransen.

Extremister finns överallt. Våldsförhärligandet tar avstamp från religion, nationalitet eller politiska ytterligheter. Det är samma skit fast i olika högar, på ren svenska.

Extremisterna målar upp världen i ont och gott där alla tvingas välja sida. Antingen är du med oss eller så är du emot oss. Medlen berättigar alltid målet i jakten efter att utöka sin egen makt genom att skapa motsättningar mellan människor.

Tyvärr får samma extremism olika benämningar beroende på vem förövaren är. Såväl den nya som den tidigare lasermannens offer valdes i samtliga fall ut med rasistiska och politiska motiv, således klara fall av terrorism. Men eftersom de var vita svenska män hördes aldrig ordet terrorism i den offentliga debatten.

Om förövaren är mörkhyad med rötter utanför västvärlden, framför allt i Mellanöstern, är terroriststämpeln aldrig långt borta. Terrorism blir således någonting som är kopplat till etnicitet och inte nationsöverskridande extremism. Problemformuleringen är inte konsekvent utan missvisande. Det är inte konstigt att många svenskar med rötter i Mellanöstern, muslimer eller ej, känner sig utpekade.

Att de båda lasermännen var och är isolerade galningar har tagits för givet. Ingen har behövt säga: ”Bara för att en svensk man skjuter oskyldiga människor betyder inte det att alla svenska män är potentiella terrorister”. Det finns inget förmodat antagande som ska motbevisas, inget misstänkliggörande eller kollektivt skuldbeläggande som ska bemötas.

Efter bombdådet i Stockholm upplever många svenska muslimer en stor frustration över att tvingas stå till svars för ett extremistiskt illdåd. Sedan 11 september 2001 förväntas muslimer be om ursäkt för alla terroristdåd som begås i islams namn.

Muslimer fick sätta livet till vid attentaten i New York, London och Madrid. De dödas dagligen i Irak och Afghanistan, där allt ifrån sjukhus till moskéer angrips. Extremister skyr inga medel och alla som inte delar deras trånga verklighetsuppfattning är lovligt byte. Fastän muslimer i lika stor utsträckning som alla andra är potentiella offer förväntas de ta avstånd från förövaren.

Vi måste motarbeta och ta avstånd från extremism och terrorism i alla dess former. Vi får aldrig falla i extremisternas fälla. Låt oss visa att vår demokrati, tolerans och frihet aldrig kan rubbas.
“Bemöt varje blick med ett leende”, som en god vän sa till mig.