Rohingya

”Vi får aldrig glömma, aldrig låta det hända igen”, en fras som högtidligt utropas varje gång en del av mänskligheten försöker förinta en annan. Det internationella samfundet bedyrar att vidta åtgärder för att skydda människors grundläggande fri- och rättigheter. Förföljelsen av Rohingyafolket i Burma har återigen satt det löftet på prov. Rohingya är en föga uppmärksammad och en i stort sett bortglömd muslimsk minoritetsgrupp som i århundraden befolkat kustområdet i västra Burma. FN och Human Rights Watch anser Rohingya vara "en av världens mest förföljda minoritetsgrupper". Under de senaste tre decennierna har olika väpnade miliser, med stöd av den burmesiska militärjuntan, systematiskt utsatt Rohingya folket för omfattande förtryck. Nerbrända hem, fördrivning och godtyckliga avrättningar har satt skräck i hela Rohingyafolket, som förtvivlat försöker undkomma våldsamheterna. De flesta som flyr försöker ta sig in i grannlandet Bangladesh, ett fattigt land som redan är kraftigt överbefolkat. De Bangladeshiska myndigheterna förmår inte ta emot de tusentals flyktingar som söker skydd i landet, ordern till militären har därför varit att skicka tillbaka flyktingarna till det grymma förtryck de desperat försöker fly ifrån. Burmas president Thein Sein, har uttalat att de enda alternativen är att ”skicka” alla Rohingyas till ett annat land, eller låta UNHCR upprätta permanent flyktingläger för hela folkgruppen utanför burmesiskt territorium. Alternativet är att driva ut dem med våld. Dessa uttalanden borde få omvärlden att dra öronen till sig. Här möter man inte bara en förestående, utan en redan påbörjad etnisk rensning som riskerar att eskalera till förskräckliga proportioner. Men omvärlden tycks vara förblindad av Aung San Suu Kyi, som är på turné för att stärka stödet till hennes oppositionsrörelse som under lång tid kämpat för en demokratisering av Burma. Vid varje tillfälle hon tillfrågats om Rohingya folkets öde svarar hon glidande. I det politiskt invecklande Burma är Aung San Suu Kyi noga med att inte stöta sig med den burmesiska majoritetsgruppen, som står bakom förföljelserna av Rohingya. Ett helt folks utplåning tycks vara en accepterad uppoffring, i det större målet att successivt genomdriva demokratiska reformer i Burma. Det är en fundamental paradox. Det internationella samfundet måste förmå att sätta press på såväl den burmesiska regeringen som oppositionsrörelsen. En grundläggande förutsättning är att de demokratiska landvinningarna i Burma ska omfatta hela den burmesiska befolkningen, allt annat är ett illegitimt utformande av en våldsbejakande apartheidstat. Kanske kommer omvärlden denna gång kunna säga, ”Vi tillät det inte hända”.