Bohuslän, Ahlin och Västsahara

Jag kom nyligen hem från SAP Bohusläns höstmöte. Det är alltid lika kul att träffa partikamrater från de olika arbetarkommunerna i vårt avlånga distrikt. Höstmötet ägde rum i Kungälv den här gången och det var en hel del intressanta punkter på dagordningen. Det blev livliga och kreativa diskussioner när vi skulle lämna förslag till remissvar från partidistriktets rådslagsarbetsgrupp. Jag föreslog ett par ändringar på den internationella delen när det gäller Sveriges roll och agerande vid händelse av en konflikt i vårt ”närområde”. Jag lyckades dessutom med att få in en skrivning om restriktivitet i svensk vapenexport och att vår vision är en värld i fred och frihet, i en sådan värld behövs varken vapen eller vapenhandel.

Urban Ahlin, en av vår mest framträdande utrikespolitiker var inbjuden som talare. Han höll en fartfylld föredragning om bl.a. vår ekonomiska situation med inslag av lite historiska perspektiv. Efter föredragningen tog jag tillfället i akt att fråga honom kring en av mina hjärtefrågor, Västsahara. Ahlin hade tyvärr en mycket pessimistisk syn på utvecklingen och menade på att trenden är oroväckande i både EU och USA. Han markerade dock att socialdemokratins ställningstagande i Sverige är solklart, vi stödjer Västsaharierna kamp. Tyvärr kom han även med samma gamla argument när det gäller självständighetsförklaringen, Polisario måste kontrollera sitt territorium och så länge de befinner sig i exil kan inte ett erkännande komma på tal. Det är att sätta orimliga kriterier, med vetskapen om att de aldrig kommer att kunna uppfyllas. Ahlin tror dessutom att det enbart är en tidsfråga innan västsaharierna av desperation och uppgivenhet tar till vapen. Det är kanske inte särskilt förvånande att även Polisario tappar hoppet efter 18 års kamp med diplomatiska och fredliga metoder. Det som däremot är fullständigt oacceptabelt är om svensk socialdemokrati passivt står vid sidan av och låter det ske.