Är ensam verkligen stark?

Det finns ett ordspråk som lyder, ”ensam är stark”. Det antyder helt enkelt att en ensam människa på något oförklarligt sätt skulle vara stark. På vilket sätt man är stark förklaras inte och det är svårt, om inte omöjligt, att hitta någon logik i det påståendet. Jag vore tacksam om någon kunde ge ett ex på när det ordspråket stämmer.

Självfallet är det så att vi alltid är starkast tillsammans! Visst känner man trygghet och gemenskap när man har sina nära och kära runtomkring sig. Visst kan två kloka huvuden som samarbetar komma fram till en bättre lösning en ett ensamt. Visst är arbetare starkare när de går samman och organiserar sig i förhandlingar med sin arbetsgivare. Det välfärdssamhälle som vi ser i Sverige idag (som dock under det nuvarande borgerliga styret är under nedmontering) är ett resultat av den gemensamma kraften. En oslagbar kraft och styrka som skapas när människor går samman för vår allas bästa.

De enda omständigheterna som kan göra ordspråket legitimt är ett kapitalistiskt samhälle som genomsyras av egoism och avsky för allt som görs gemensamt. Där är den ensammes styrka kommer på bekostnad av alla andras.

Muf skriker desperat ut ”Vi tar strid mot alla idéer som sätter kollektivet före individen”. Med andra ord, de tar beklagligt nog strid mot allt som sätter tillsammans före ensam.