90-dagarsgarantin

Mer än var fjärde svensk ungdom saknar idag arbete. Det innebär att runt 150 000 ungdomar ställs utanför samhällsgemenskapen. De får dagligen traggla med den nedåtgående spiral som vi vet är konsekvensen av att påbörja sitt vuxenliv som arbetslös. Reinfeldts regering har ingen politik för att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten, han prioriterar skattesänkningar för storföretag och de redan välbeställda. Det är upp till oss socialdemokrater att forma en slagkraftig politik som ger unga nytt hopp om framtiden. Stefan Löfven gick redan tidigt ut och presenterade ett reformförslag om jobb- och utbidlningskontrakt för unga. Det innebär att arbetslösa ungdomar ska erbjudas arbete, utbildning eller praktik efter senast sex månader. SSU har en högre ambitionsnivå och driver en tydligare linje. Vi unga socialdemokrater anser det inte vara rimligt att en ungdom ska behöva vänta i ett halvår innan man får rätt stöd. Därför kommer vi kämpa för införandet av en 90-dagarsgaranti, alla arbetslösa ungdomar ska garanteras arbete, studier eller praktik inom 90 dagar. Garantin ska självfallet innehålla insatser för arbetslösa unga från första dagen. Dag 90 är att betrakta som en slutstation, innan dess ska det vara säkerställt att alla arbetslösa unga har en utbildning, praktik eller arbete att gå till. Det handlar om kvalitativa praktikprogram och yrkesintroduktionsjobb som kombinerar utbildning och arbete. Garantin innebär jobb med avtalsenlig lön på halvtid och studier på halvtid. Ersättningarna villkoras med att utbildningen och praktiken fullföljs. Vi unga socialdemokrater vet att för varje dag som en ungdom står utan en vettig sysselsättning eller egen försörjning ökar hopplösheten. Arbetet är grunden för att kunna påbörja ett värdigt vuxenliv. Den utbredda arbetslösheten innebär en individuell försluts för varje ungdom som drabbas, men det är även en enorm samhällsekonomisk kostnad. Såväl erfarenhet som empiriska studier visar att desto tidigare man sätter in insatser, desto mindre blir kostnaden för samhället och lidandet för den enskilde individen. Vi har helt enkelt inte råd att vänta. Socialdemokratin har alltid kämpat för att sätta jobben i främsta rummet. Full sysselsättning är och förblir det främsta målet. Arbetet är grunden för den svenska välfärden, unga vill och ska ges möjlighet att bidra till samhällsgemenskapen. Regeringens brist på arbetsåtgärder är ett svek mot de unga, Sverige riskerar att få en förlorad ungdomsgeneration. Framtidspartiet Socialdemokraterna måste ställa upp på 90-dagarsgarantin för att bekämpa ungdomsarbetslösheten och återigen ge unga nytt hopp om framtiden.

Dags att granska drönarattacker

Användandet av förarlösa stridsplan, så kallade drönare, har varit lite av ett vilda västern inom internationell rätt. Utan några större reaktioner från världssamfundet har främst USA kunnat använda sig av drönarattacker näst intill obehindrat. Nu börjar verkligheten komma ikapp. För första gången inleder FN en utredning för att granska om de många civila dödsoffren som drönarattackerna orsakat utgör krigsbrott. Under Obamas administration har användandet av drönarattacker ökat lavinartat. Enligt amerikanska uppgifter har man genom ”målinriktat dödande”, hittills dödat 3 325 människor enbart i Pakistan. Drönarattacker har också använts i Jemen. Under en enda attack i byn al-Majala dödades 41 människor, varav 14 kvinnor och 21 barn. Strategin är lika uppenbar som skrämmande. Döda i stället för att i enlighet med internationell lag gripa och ställa misstänkta inför rätta. Det kan tyckas paradoxalt att nobelfredspristagaren Obama redan gått till historien som den amerikanske president som beordrat flest lönnmord. Den amerikanske generalen Stanley McChrystal, som tidigare var befälhavare för den internationella ISAF-styrkan i Afghanistan, gick tidigt ut och varnade för konsekvenserna av drönarattackerna. McChrystal oroade sig inte direkt för de civila människoliven. Han menade att de massiva protesterna som följer i kölvattnet av drönarattackerna i sig utgör en säkerhetsrisk för USA. Strax innan det amerikanska presidentvalet initierade Obama ett eget arbete för att se över användandet av drönarattacker. Inte heller nu var det den internationella rätten eller civila döds­offer som var pådrivande. Man vill begränsa Mitt Romneys handlingsfrihet om han skulle vinna presidentvalet. Nu sitter Obama kvar och arbetet fortskrider, om än lite urvattnat. Den nu tillsatta FN-utredningen kan tyckas vara en sen reaktion på det kraftigt upptrappade användandet av drönarattacker. Utöver USA har även Storbritannien och Israel använt denna krigsföring. Det är dock snarare regel än undantag att kriget kommer före den internationella regleringen. Det juridiska ramverk som FN nu ska upprätta är ett bekräftande av att drönare är här för att stanna. Allt fler länder har redan tillgång till tekniken. Vad händer när Kina och Ryssland börjar använda drönarattacker mot misstänkta fiender i lika stor utsträckning som USA? Ett annat huvudsyfte med utredningen är att utreda om krigsbrott föreligger, vilket i USAs fall verkar högst troligt. Inget land får tillåtas underminera internationell rätt. Den skrämmande utvecklingen med drönare måste regleras. FN:s ingripande kom inte en dag för tidigt.

Knarrholmen

Arbetarrörelsens helg på Knarrholmen kan sammanfattas enligt följande; ideologisk debatt, nya idéer och framtidsoptimism. Knarrholmshelgen är vad Almedalen en gång var, ett socialdemokratiskt initiativ till politisk utveckling. De flesta socialdemokrater som var med ute på Knarrholmen innehar antingen kommunala eller regionala förtroendeuppdrag. Bland alla möten och beslut som inramas av en grå dagordning och reducerar debatten till spretiga sakfrågor, är det ibland lätt att glömma bort de värden som en gång fick oss att bli politiskt engagerade. Alla de miljoner svenskar som lagt sin röst på socialdemokratin gör det inte för att vi ska rösta på ett visst specifikt sätt i en viss specifik fråga. De gör det för att de känner tilltro till våra grundläggande värderingar, de värderingar som de vill ska prägla vårt gemensamma samhälle. Det handlar om värderingar som frihet och jämlikhet, eller övertygelser om att vi med gemensamma medel bygger ett starkt samhälle där allmänintresset står i centrum. Men hela den socialdemokratiska samhällssynen som tjänat Sverige så väl utmanas nu på allvar av den moderatledda borgerligheten. Dagens unga är den första generationen i modern tid som får det sämre än sina föräldrar. Möjligheter till jobb och studier begränsas och många ungdomar börjar sitt vuxna liv som både arbets- och bostadslösa. Flera empiriska rapporter har analyserat de senaste årens förändringar som påverkat vårt samhälles grundvalar. Folksams rapport, Välfärdstendenser 2012, tar sikte på just ungas situation och det är ingen munter läsning. Dagens unga vuxna i åldrarna 20­–29 år litar inte på den offentliga välfärden. Enligt rapporten känner mer än hälften stor oro för att deras föräldrar inte får rätt vård, lika många oroar sig över hur de ska kunna försörja sig om de blir sjuka, arbetslösa eller skadade. Betydligt fler unga kvinnor oroar sig över att inte kunna få en riktig anställning och att pensionen inte ska räcka till. Närmare två tredjedelar tror inte att problemen kan lösas via röstsedeln eller facket, snarare privata försäkringar. Samtidigt uppger åtta av tio att privata vinstintressen inte hör hemma i välfärden. De ungas samhällsinställning är ett direkt resultat av en borgerlig ”sköt dig själv” politik. Det är vår politik man efterfrågar men borgarnas verklighet man tvingas förhålla sig till. När vi socialdemokrater inte för en ideologisk debatt och när vi brister i opinionsbildningen lämnar vi fritt spelutrymme för borgarna, då är det inte solidariteten utan egoismen som får råda. Det är just därför arrangemang som Knarrholmen är så viktiga. Det är där debatter, idéer och framtidstron väcks till liv.

Rohingya

”Vi får aldrig glömma, aldrig låta det hända igen”, en fras som högtidligt utropas varje gång en del av mänskligheten försöker förinta en annan. Det internationella samfundet bedyrar att vidta åtgärder för att skydda människors grundläggande fri- och rättigheter. Förföljelsen av Rohingyafolket i Burma har återigen satt det löftet på prov. Rohingya är en föga uppmärksammad och en i stort sett bortglömd muslimsk minoritetsgrupp som i århundraden befolkat kustområdet i västra Burma. FN och Human Rights Watch anser Rohingya vara "en av världens mest förföljda minoritetsgrupper". Under de senaste tre decennierna har olika väpnade miliser, med stöd av den burmesiska militärjuntan, systematiskt utsatt Rohingya folket för omfattande förtryck. Nerbrända hem, fördrivning och godtyckliga avrättningar har satt skräck i hela Rohingyafolket, som förtvivlat försöker undkomma våldsamheterna. De flesta som flyr försöker ta sig in i grannlandet Bangladesh, ett fattigt land som redan är kraftigt överbefolkat. De Bangladeshiska myndigheterna förmår inte ta emot de tusentals flyktingar som söker skydd i landet, ordern till militären har därför varit att skicka tillbaka flyktingarna till det grymma förtryck de desperat försöker fly ifrån. Burmas president Thein Sein, har uttalat att de enda alternativen är att ”skicka” alla Rohingyas till ett annat land, eller låta UNHCR upprätta permanent flyktingläger för hela folkgruppen utanför burmesiskt territorium. Alternativet är att driva ut dem med våld. Dessa uttalanden borde få omvärlden att dra öronen till sig. Här möter man inte bara en förestående, utan en redan påbörjad etnisk rensning som riskerar att eskalera till förskräckliga proportioner. Men omvärlden tycks vara förblindad av Aung San Suu Kyi, som är på turné för att stärka stödet till hennes oppositionsrörelse som under lång tid kämpat för en demokratisering av Burma. Vid varje tillfälle hon tillfrågats om Rohingya folkets öde svarar hon glidande. I det politiskt invecklande Burma är Aung San Suu Kyi noga med att inte stöta sig med den burmesiska majoritetsgruppen, som står bakom förföljelserna av Rohingya. Ett helt folks utplåning tycks vara en accepterad uppoffring, i det större målet att successivt genomdriva demokratiska reformer i Burma. Det är en fundamental paradox. Det internationella samfundet måste förmå att sätta press på såväl den burmesiska regeringen som oppositionsrörelsen. En grundläggande förutsättning är att de demokratiska landvinningarna i Burma ska omfatta hela den burmesiska befolkningen, allt annat är ett illegitimt utformande av en våldsbejakande apartheidstat. Kanske kommer omvärlden denna gång kunna säga, ”Vi tillät det inte hända”.

Valet som påverkar en hel värld

Den republikanska primärvalscirkusen är i full gång. Är det ett vilt spektakel där lobbyism, pengar och tomma floskler överskuggar politiken? Eller är det en fantastisk demokratisk uppvisning med reellt folkligt inflytande? Åsikterna tenderar att gå isär, och som vanligt ligger sanningen förmodligen någonstans i mitten. Vad som dock är säkert är att det är ett val vars utgång kommer få stora konsekvenser för hela världen.

Som vanligt är det mesta i USA stort, extremt och pampigt. De republikanska kandidaterna är inget undantag.

”Frontrunner” under lång tid är den välpolerade och förmögne rikskapitalisten, Mitt Romney. Han har egentligen kampanjat oavbrutet sedan 2008 och anses vara den minst konservativa bland kandidaterna. Något som dock skall tas med en stor nypa salt. Att exempelvis vara för kvinnors rätt till abort, även vid våldtäkter, anses vara en hjärtlöst liberal ståndpunkt i många republikanska kretsar. Romney har förvisso kritiserats för sitt flipp floppande, men innehar fortfarande täten och anses vara den som kommer kunna locka mittenväljarna, och därmed utgöra det största hotet mot Obama.

Hack i häl på Romney hittar vi den ultrakonservative uppstickaren, Rick Santorum. Han har profilerat sig som guds svar på den kristna högerns böner. Santorum är emot homosexuellas lika rättigheter, anser sig företräda guds lag och anklagar Obama för att vara en snobb då han vill ge unga möjligheten till högskolestudier. I Sverige hade Santorum kallat moderater för kommunister. Men i USA har han redan vunnit flera delstater och är den ende som lyckats stå kvar och ge Romney en rejäl match.

Den enda kandidaten som fullkomligt sticker ut ur mängden är libertarianen Ron Paul. Huvudtemat i hans politiska budskap är en icke statlig inblandning. En person som förespråkar legaliseringen av droger och prostitution, samt att USA lämnar Nato och slutar stödja Israel, borde inte ha mycket till chans inom det republikanska partiet. Pauls individualiserade och radikala frammarsch har dock gjort honom oerhört populär bland yngre generationer. Han blir ignorerad av mainstream media men kompenserar det genom en oerhört aktiv och hängiven kampanjorganisation. Trots att Paul lockat nya väljargrupper till det republikanska partiet är hans budskap helt enkelt för svårsmält, han kommer vara med till slutet men är förmodligen chanslös.

Romney och Santorum, de utgör alltså alternativen till världens mäktigaste uppdrag. Det enda jag kan säga är, tack och lov för Barack Obama.

Motion om svensk vapenexport

Sverige är enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen världens näst största vapenleverantör per capita och vapenexporten har fyrdubblats de senaste tio åren. I samband med de folkliga demonstrationerna som spridit sig i Mellanöstern har fokus hamnat på Sveriges indirekta roll och ansvar. Bara under de senaste fem åren har Egypten och Tunisien köpt krigsmaterial till ett värde av 28,7 miljoner kronor. Därmed har Sverige medverkat till att inte bara legitimera, utan även understödja diktaturer.

Inspektionen för strategiska produkter (ISP) måste ge tillstånd för att vapenleveranser ska kunna ske. De riktlinjer som ISP har att rätta sig efter är att Sverige inte bör exportera vapen till länder där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer, som befinner sig i väpnad konflikt och som har inre väpnade oroligheter.

Följs dessa riktlinjer principfast finns det ingen anledning att efterfråga ett långsiktigt avskaffande av svensk vapenexport. Verklighetsbilden är dock ofta raka motsatsen till de fina ambitionerna, det blir tydligt att det är helt andra intressen än människors rätt till frihet som styr. Några exempel är diktaturen Saudiarabien eller det bombhärjade Pakistan, som är det tredje största köparlandet.

De intensifierade oroligheterna i Pakistan, som gränsade till ett regelrätt inbördeskrig, fick till slut ISP:s generaldirektör Andreas Ekman Dus att backa och inga nya affärer ska godkännas. Redan ingångna kontrakt måste dock enligt ISP ”honoreras”. Att Sverige framstår som en lojal affärspartner är bevisligen viktigare än att vara en stark aktör för mänskliga rättigheter.

På utrikesdepartementets hemsida står det bland annat att ”Arbetet med att främja demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling genomsyrar den svenska utrikespolitiken”. Men de konsekvenser och intressekonflikter som den svenska vapenexporten oundvikligen för med sig får detta att låta som innehållslösa floskler. Sveriges internationella anseende riskerar att undermineras.

I debatten lyfts den ekonomiska aspekten flitigt fram. Det framställs som om svensk ekonomi står och faller med vapenexporten. Reinfeldt själv hänvisade till ”svenska jobb” i en kommentar om försäljning till diktaturer. Som socialdemokrat har jag mycket svårt för att berättiga vinster på oetisk verksamhet. Dessutom utgör vapenexporten knappt tre procent av Sveriges totala export.

En strukturförändring kan uppnås genom utfasning av krigsmaterial, ombildningen av den befintliga personalkompetensen och att den militära forskningen ersätts med en civil produktion, exempelvis högteknologisk medicinsk utrustning. Betydligt större strukturförändringar har framgångsrikt genomförts tidigare.

Därför föreslår vi årsmötet besluta att:

- Bohusläns socialdemokratiska partidistrikt ställer sig bakom ett långsiktigt avskaffande av svensk vapenexport.

- Bohusläns socialdemokratiska partidistrikt ställer sig bakom att ekonomiskt skattefinansierat stöd genom bla exportkrediter ska upphöra.

- Bohusläns socialdemokratiska partidistrikt ställer sig bakom att det snarast införs tydligare demokrati - och mänskliga rättigheter kriterier, som krav för all form av export av försvarsmateriel.

- Bohusläns socialdemokratiska partidistrikt ställer sig bakom att all export av försvarsmateriel undantagslöst och omedelbart upphör om demokrati och – mänskliga rättigheter kriterierna inte efterlevs.

- Bohusläns socialdemokratiska partidistrikt antar motionen som sin egen och skickar vidare den till ordinarie partikongress.

Varför brann det i Backa, men inte i Hammarkullen?

Det har inte undgått någon att det är social oro i vissa av Göteborgs stadsdelar med anlagda bränder som följd. Medierna målar upp en dyster bild av frustrerade ungdomar i löst organiserade gängbildningar som tar ut sin ilska genom stenkastning och vandalisering.

Reaktionerna blir ofta krav på “hårdare tag”. Backa ha vid flera tillfällen lyfts fram som ett skräckexempel. Men hur många har hört talats om föregångsexemplet, Hammarkullen? Hammarkullen har till skillnad från Backa inte brunnit.

Förutsättningarna och likheterna mellan de två stadsdelarna är vid första anblicken slående. Båda plågas av en relativt hög ungdomsarbetslöshet, båda är lika segregerade som Långedrag och båda har eftersatta socioekonomiska förhållanden som befäster orättvisa strukturer. Ändå lös Hammarkullen med sin frånvaro i tidningsrubrikerna, där rådde ju inget kaos som man kunde rapportera om.

Förklaringen är varken svår eller komplicerad. Långsiktiga insatser som riktas mot orsakerna till ett problem är alltid mer framgångsrikt än att korsiktigt angripa konsekvenserna av det. Exempelvis, om elever är stökiga i skolan är det korsiktigt att ropa efter betyg i ordning och reda. Stökigheten är ofta ett symptom av någonting annat. Analyserar man orsakerna till oredan upptäcker man att det ofta rör sig om bristande kunskaper i ämnet, inlärningssvårigheter eller liknande. Den långsiktiga insatsen blir då att satsa på fler specialpedagoger som stöttar elever i behov av hjälp och vägledning.

På precis samma sätt förhåller det sig med Backa och Hammarkullen. I Hammarkullen har man under lång tid bedrivit ett förebyggande socialt arbete som stärkt områdets ungdomar. Fritidsgården Mixgården är ett föredömligt exempel på detta.

Genom att inkludera ungdomar i arbetet har man byggt upp en trovärdighet och ett ömsesidigt förtroende. Man känner ansvar för sitt bostadsområde och är med på lika villkor i utvecklingen av det.

I Backa är det en helt annan historia. Antingen ropas det efter fler poliser och hårdare straff, eller så genomförs kortsiktiga projekt med en disciplinerande underton som i praktiken reduceras ungdomar till andra klassens medborgare.

Varför gör då inte alla som i Hammarkullen? Här kommer kruxet. De långsiktiga och förebyggande insatserna medför en kortsiktig kommunal kostnad men en överrumplande långsiktig samhällsvinst, både mänskligt och ekonomiskt.

Detta verkar beslutsfattarna insett. Nu inleds ett ambitiöst arbete i Backa på initiativ av Socialdemokraterna. En ny fritidgård i Backa Röd, satsningar på arbete åt unga och möjlighet för ungdomarna att vara delaktiga i beslutsfattandet. Förändringen kommer inte komma över en natt. Att bygga ömsesidigt förtroende tar tid.

Alla vill lyckas i livet

Omvalet till Västra Götalandsregionen är ett val mellan två alternativ med fundamentalt skilda visioner för regionen. Det handlar om sjukvård efter behov eller pengar, utbyggnad eller passivitet i kollektivtrafiken, om vi ska ha ett solidariskt rött eller egoistiskt blått styre i regionen.

Människosynen är grunden för politiken. Under valrörelsen 2010 försökte moderater ge sken av att dela socialdemokraternas människosyn genom att oblygt stjäla valaffischer och fraser. Inför regionvalet har de utformat eget valmaterial som flitigt delas ut.

I deras folder har den leende sjuksköterskan Arvid Öhlin från Stockholmsregionen valts ut för att ge uttryck för moderat politik. ”Moderaterna är det parti som förnyar sig mest, det mest vitala, de vänder sig till människor som vill lyckas”, säger han.

Skulle det därmed finnas människor som inte vill lyckas? Människor som skulle ha valt arbetslöshet, utförsäkring och fattigdom för att de inte ”vill lyckas”.

De som befinner sig i Moderaternas utanförskap saknar kanske ambitionen och viljan att lyckas i livet. Med den människosynen är det inte svårt att förstå hur de som är i behov av vårt gemensamma trygghetsnät misstänkliggörs, förnedras och förvägras stöd i just den period i livet där det behövs som mest. Det är deras eget fel, för de vill ju inte ”lyckas”.

Som socialdemokrat tror jag på ett samhälle där alla människor kan och vill sitt och andras bästa. I vårt Västra Götaland lämnas ingen utanför, för vi vet att trygghet och värdighet förutsätter jämlikhet. Denna människosyn är basen för Socialdemokraternas regionpolitik. Därför lovar S att aldrig sälja ut några sjukhus. Vården ska inte styras av plånboken utan av behoven.

Den politiken sympatiserar de allra flesta medborgare med. Trygg och värdig sjukvård, effektiv och billig kollektivtrafik samt vitaliserat kulturliv står mot Moderaternas konservatism och utförsäljningspolitik. Allmänintresset står mot vinstintresset.

Den största utmaningen i regionen blir inte debatten mot visionslösa moderater. Det blir att få medborgarna till valurnorna. Kommunvalet lockar för att man känner förankring och samhörighet i den kommun man bor och verkar i. Riksdagsvalet är ett mediespektakel med profilerade partiledare, men regionen är för många främmande och något man röstar i av bara farten.

Med ett lågt valdeltagande riskerar vi även att främlingsfientliga och populistiska partier tar större plats. Just därför är det oerhört viktigt med en stark socialdemokratisk mobilisering. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Budskapet är enkelt: Rösta med hjärtat i regionvalet 15 maj.

(En Ledare jag skrev till Nytid inför omvalet i västragötalndsregionen, bättre sent än alldrig:)

Skammens lista ska inte bli längre

Det internationella samfundet kan inte stå vid sidan som passiva åskådare när brutala övergrepp systematiskt genomförs mot demonstranter som kräver frihet och demokrati. När en tyrannisk diktator för ett regelrätt krig mot sin egen befolkning måste omvärlden agera. Utan ett FN-ingripande riskerade staden Benghazi i Libyen att bli ännu ett tillägg över skammens lista på folkmord.

Demokratirevolutionen som sveper över hela Nord­afrika och Mellanöstern har varit en samhällsomvälvande kraft. En okuvlig vilja efter frihet har fått människor att trotsa tyranniska regimer, hittills har Tunisien och Egypten befriats från sina despoter. I Libyen blev det stopp.

Med en förödande brutalitet har Khaddafi slagit till mot alla som vågat demonstrera mot förtrycket. Stridsflyg och legosoldater satte skräck i befolkningen och de klent beväpnade demonstranterna kunde inte bjuda på mycket motstånd. Dagligen kunde vi läsa om hur Khaddafis arme ryckte fram och åter­erövrade städer som befriats.

Som socialdemokrat hoppades jag in i det sista att det libyska folket självständigt skulle vinna sin frihet. En intervention utifrån skapar omedelbart en komplex situation som kan vara mycket svår att hantera, se bara på Irak.

Men Tripoli 2011 är inte Bagdad 2003. USA gick in i Irak på falska grunder utan FN-mandat. I Libyen bevittnade hela världen de uttalade hot om ett blodbad och Benghazi var redan belägrat. Trots missnöje från bland annat Kina och Ryssland la inget land sitt veto i FNs säkerhetsråd. Det resulterade i ett tydligt FN-mandat.

Krig är ett mänsklighetens gissel. Det är alltid en destruktiv kraft och har inget självändamål. Insatsen i Libyen får inte utvecklas till en utdragen konflikt. Landet får inte reduceras till ett slagfält likt Afghanistan.

Flygförbudszonen är bara ett medel, inte målet. Det verkliga målet för FN är att bistå det libyska folket i byggandet av en demokratisk stat. Ett förtryck får inte ersättas av ett annat.

I uppbyggnadsprocessen måste Sverige vara en aktiv part. Vi har tack vare en socialdemokratisk tradition om internationell solidaritet ett förtroendekapital som andra länder bara kan drömma om. Carl Bildt gör tyvärr sitt bästa för att befläcka det ryktet. Nu behövs en ansvarsfull och ideologiskt driven socialdemokrati som mest.

FN går stärkt ur Libyen-insatsen. Inget land agerar utan FN-mandat. Detta skickar även starka signaler till andra diktatorer som överväger att slå ner demonstranter med militärt våld. FN har satt ner foten. Skammens lista ska aldrig utökas.

Sverige ska vara en hjälpande, inte en stjälpande kraft

Sverige är enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen världens näst största vapenleverantör per capita och vapenexporten har fyrdubblats de senaste tio åren. I samband med de folkliga demonstrationerna som spridit sig i Mellanöstern har fokus hamnat på Sveriges indirekta roll och ansvar. Bara under de senaste fem åren har Egypten och Tunisien köpt krigsmaterial till ett värde av 28,7 miljoner kronor. Därmed har Sverige medverkat till att inte bara legitimera, utan även understödja diktaturer.

Inspektionen för strategiska produkter, ISP, måste ge tillstånd för att vapenleveranser ska kunna ske. De riktlinjer som ISP har att rätta sig efter är att Sverige inte bör exportera vapen till länder där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer, som befinner sig i väpnad konflikt och som har inre väpnade oroligheter.

Följs dessa riktlinjer principfast finns det ingen anledning att efterfråga ett långsiktigt avskaffande av svensk vapenexport. Men verklighetsbilden är raka motsatsen till de fina ambitionerna, det blir tydligt att det är helt andra intressen än människors rätt till frihet som styr. Ett av många exempel är det bombhärjade Pakistan som är det tredje största köparlandet.

De intensifierade oroligheterna i Pakistan fick till slut ISP:s generaldirektör Andreas Ekman Dus att backa och inga nya affärer ska godkännas. Redan ingångna kontrakt måste dock enligt ISP ”honoreras”. Att Sverige framstår som en lojal affärspartner är bevisligen viktigare än att vara en stark aktör för mänskliga rättigheter.

På utrikesdepartementets hemsida står det bland annat att ”Arbetet med att främja demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling genomsyrar den svenska utrikespolitiken”. Men de konsekvenser och intressekonflikter som den svenska vapenexporten oundvikligen för med sig får detta att låta som innehållslösa floskler. Sveriges internationella anseende riskerar att undermineras.

I debatten lyfts den ekonomiska aspekten flitigt fram. Det framställs som om svensk ekonomi står och faller med vapenexporten. Reinfeldt själv hänvisade till ”svenska jobb” i en kommentar om försäljning till diktaturer. Som socialdemokrat har jag mycket svårt för att berättiga vinster på oetisk verksamhet. Dessutom utgör vapenexporten knappt tre procent av Sveriges totala export.

En strukturförändring kan uppnås genom utfasning av krigsmaterial, ombildningen av den befintliga personalkompetensen och att den militära forskningen ersätts med en civil produktion, exempelvis högteknologisk medicinsk utrustning. Betydligt större strukturförändringar har framgångsrikt genomförts tidigare.

Alla människor har en inneboende längtan efter frihet, det är min orubbliga övertygelse. Sverige ska vara en hjälpande, inte en stjälpande kraft.

Ingen misstänker alla vita män

Självmordsbombningen i Stockholm kallas för misslyckad då inga oskyldiga människor fick sätta livet till. Det är dock inte själva attentatet som är extremisternas främsta mål, utan det efterföljande misstänkliggörandet, skuldbeläggandet och inskränkta toleransen.

Extremister finns överallt. Våldsförhärligandet tar avstamp från religion, nationalitet eller politiska ytterligheter. Det är samma skit fast i olika högar, på ren svenska.

Extremisterna målar upp världen i ont och gott där alla tvingas välja sida. Antingen är du med oss eller så är du emot oss. Medlen berättigar alltid målet i jakten efter att utöka sin egen makt genom att skapa motsättningar mellan människor.

Tyvärr får samma extremism olika benämningar beroende på vem förövaren är. Såväl den nya som den tidigare lasermannens offer valdes i samtliga fall ut med rasistiska och politiska motiv, således klara fall av terrorism. Men eftersom de var vita svenska män hördes aldrig ordet terrorism i den offentliga debatten.

Om förövaren är mörkhyad med rötter utanför västvärlden, framför allt i Mellanöstern, är terroriststämpeln aldrig långt borta. Terrorism blir således någonting som är kopplat till etnicitet och inte nationsöverskridande extremism. Problemformuleringen är inte konsekvent utan missvisande. Det är inte konstigt att många svenskar med rötter i Mellanöstern, muslimer eller ej, känner sig utpekade.

Att de båda lasermännen var och är isolerade galningar har tagits för givet. Ingen har behövt säga: ”Bara för att en svensk man skjuter oskyldiga människor betyder inte det att alla svenska män är potentiella terrorister”. Det finns inget förmodat antagande som ska motbevisas, inget misstänkliggörande eller kollektivt skuldbeläggande som ska bemötas.

Efter bombdådet i Stockholm upplever många svenska muslimer en stor frustration över att tvingas stå till svars för ett extremistiskt illdåd. Sedan 11 september 2001 förväntas muslimer be om ursäkt för alla terroristdåd som begås i islams namn.

Muslimer fick sätta livet till vid attentaten i New York, London och Madrid. De dödas dagligen i Irak och Afghanistan, där allt ifrån sjukhus till moskéer angrips. Extremister skyr inga medel och alla som inte delar deras trånga verklighetsuppfattning är lovligt byte. Fastän muslimer i lika stor utsträckning som alla andra är potentiella offer förväntas de ta avstånd från förövaren.

Vi måste motarbeta och ta avstånd från extremism och terrorism i alla dess former. Vi får aldrig falla i extremisternas fälla. Låt oss visa att vår demokrati, tolerans och frihet aldrig kan rubbas.
“Bemöt varje blick med ett leende”, som en god vän sa till mig.

Borgarna backar in i framtiden med mottot, makten före allt.

Under kommunfullmäktige den 18/11 upprepade kristdemokraterna likt ett mantra att vårdnadsbidraget är bra. Att kristdemokrater kommer med sådana förslag må vara en sak, jämställdhet är inte direkt deras paradgren. Men att folkpartister som gör anspråk på att vara socialliberaler ställer sig bakom Kd:s kvinnosyn är faktiskt förbluffande. Jag summerade det hela med att borgarna backar in i framtiden med mottot, makten före allt. Hur ska man annars tolka att socialliberaler säljer ut sina grundläggande värderingar och tummar på sin samhällsanalys för att blidka Kd och hålla ihop alliansen. Det är tragiskt att samma liberalism som en gång gick i bräschen för kvinnors rättigheter nu stödjer konservativa krafter som vill återinföra förlegade bidrag.

Vårdnadsbidraget är selektivt, det riktar sig mot barnfamiljer där ena föräldern har råd att stanna hemma med sitt barn för nån tusenlappar i månaden och leva på en inkomst i hushållet. Många föräldrar skulle aldrig kunna hålla ihop familjeekonomin om man gick från en medellön till de 3000 kr i månaden som bidraget innebär. Bidraget cementerar orättvisor och utanförskap eftersom den andra gruppen som utnyttjar bidraget är de som inte har något arbete. I Norge har det framförallt varit arbetslösa kvinnor med invandrarbakgrund som använt sig av vårdnadsbidraget. De människor som är i allra störst behov av att kunna få den friheten som förvärvsarbete innebär får alltså med bidraget ännu ett incitament för att stanna kvar i hemmet.

Ylva Moberg från den nationalekonomiska institutionen vid Lunds universitet skrev följande i sin kandidatuppsats:
”Analysen visar att de kvinnor som använder vårdnadsbidrag kommer att få en försvagad ekonomisk ställning, dels på arbetsmarknaden, dels inom familjen. Införandet av ett vårdnadsbidrag riskerar att leda till att den ojämna fördelningen av hemarbetet och omsorgen av barnen bibehålls eller förstärks när småbarnsmödrar minskar sitt arbetsutbud. Dessutom kan den negativa effekt som förvärvsavbrott har på individens inkomst leda till att den ojämställda inkomstfördelningen mellan män och kvinnor i samhället bibehålls eller förstärks.”

Denna kritik har alliansen på riksnivå tagit till sig. Kristdemokraterna släpper kampen om vårdnadsbidraget. Förslaget har ”nått vägs ände”, enligt partiledaren Göran Hägglund. Motståndet från övriga alliansen är en av orsakerna. Om det kan ni läsa mer här:. Trots denna utveckling där Kd själva reviderar sin familjepolitik fortsätter borgarna i Kungälvs kommun att klamra fast vid bidraget.

Anmärkningsvärt är också att moderaternas Holmsköld under Kf debatten visade en pinsam brist på kunskap. Han drog nämligen slutsatsen att fler män väljer att stanna hemma med barnen i Kungälvs kommun eftersom det var många “basröster” som hade svarat när kommunen ringde runt. Jag har pratat med de ansvariga tjänstemännen, det enda kommunen frågade var om föräldern hade valt förskola om vårdnadsbidraget inte fans. Alltså ingenting om vilken förälder som faktiskt stannar hemma. Homsköld bör nog tänka sig för innan han ljuger och förvränger fakta i talarstolen hädanefter, våra fullmäktigemöten spelas nämligen in.

Vi socialdemokrater arbetar ständigt för att formulera en modern och rättvis politik som öppnar nya möjligheter för att kunna möta framtidens utmaningar. Vi vill ha ett livslångt lärande för barnen och i vårt politiska arbete omfattas alla människor. Jag kommer aldrig gå med på att sälja ut mina värderingar för att få en maktposition, det är tyvärr mer än vad man kan säga om alliansen i allmänhet och folkpartiet i synnerhet.